Flera fysiologiska förbindelseled är vetenskapligt trovärdiga, liksom ett antal livsstilsfaktorer (1). Till exempel skulle positivt välbefinnande kunna minska mottagligheten för sjukdomar, genom att balansera kroppens stressreaktiva system, inverka gynnsamt på hjärtfrekvensen och sänka blodtrycket. Vad gäller livsstilsfaktorer har till exempel förbättrad sömnkvalitet, ökad motion och mer varierad diet belagda samband med både positivt välbefinnande och lägre risk för sjukdom och dödlighet.
Men våra sociala relationer har också stor inverkan på vår hälsa, en gynnsam sådan framför allt via socialt stöd och social integration, och en ogynnsam via sociala konflikter (2). Nu argumenterar två amerikanska forskare, Jingping Xu och Robert Roberts, i en ny studie (3) för, att det sociala nätverket också är ett förbindelseled mellan positivt välbefinnande och ökad livslängd. Frågan är om vi skall låta oss övertygas av deras argument.
Xu och Roberts bygger sin studie på ett representativt urval ur normalbefolkningen i ett distrikt i Kalifornien (Alameda County). Urvalet gjordes 1965 och omfattade då närmare 7 000 individer. Vid utgångspunkten 1965 undersöktes dessa individer i en lång rad avseenden som kan ha betydelse för fysisk och psykisk hälsa, däribland subjektivt välbefinnande och socialt nätverk. Individerna har sedan följts upp och undersökts på nytt med c:a 10 års mellanrum fram till 1994. Dödsfall och dödsorsaker (naturliga eller onaturliga) har kontinuerligt hämtats in från det officiella dödsregistret i Kalifornien.
Studien prövade denna hypotes: Subjektivt välbefinnande förutsäger livslängden i en normalpopulation på så sätt, att individer med högre grad av subjektivt välbefinnande vid studiens början (1965) löper en mindre risk att dö (oavsett dödsorsak) under loppet av de efterföljande 28 åren (1965-1993), jämfört med dem med lägre grad av subjektivt välbefinnande.
Med ”subjektivt välbefinnande” menar Xu och Roberts en sammanvägning av hur nöjd man är med sitt liv på det hela taget, hur ofta man upplever positiva känslor (såsom lycka, glädje, entusiasm) och hur sällan man upplever negativa känslor (såsom oro, ilska, stress).
Efter att Xu och Roberts tagit hänsyn till skillnader i ålder, kön, utbildning, sjukdomar och funktionshinder, och självupplevd hälsa hos individerna fann de, att subjektivt välbefinnande reducerade risken att dö (oavsett dödsorsak) under studiens uppföljningstid med 1,2 % per enhet på mätskalan. Teoretiskt skulle detta innebära en riskskillnad på 27 % mellan den högsta och den lägsta poängen för subjektivt välbefinnande, vilket är mycket. Men eftersom skalor som mäter subjektivt välbefinnande inte är av det slaget att den relativa risken per enhet låter sig multipliceras på ett tillförlitligt sätt, är det, som sagt, en rent teoretisk siffra, som därför skall tas med en rejäl nypa salt.
Resultatet bekräftade i alla fall forskarnas hypotes, och ligger dessutom i linje med resultaten från tidigare studier av detta samband. Men, det riktigt intressanta i studien sker när forskarna också tar hänsyn till skillnader i socialt nätverk mellan individerna.
Socialt nätverk mättes med ett sammanräknat värde (index) som omfattade civilstånd, kontakter med anhöriga, församlingstillhörighet och kyrkobesöksfrekvens, och andra gruppmedlemsskap. När detta index också vägdes in i resultatet försvann hela den riskreducerande effekten av subjektivt välbefinnande på dödligheten, fortfarande oavsett naturliga eller onaturliga dödsorsaker.
Denna intressanta förändring av resultatet tycks innebära, menar Xu och Roberts, att socialt nätverk kan vara ett förbindelseled mellan positiva känslor och dödlighet (och därmed också livslängd). Forskarna diskuterar, med stöd av tidigare studier, denna möjlighet både långt och detaljerat i sin artikel, vars huvudpunkter ändå utan alltför stor orättvisa låter sig sammanfattas: Individer som upplever en hög grad av subjektivt välbefinnande tycks ha lättare än andra att både bygga och upprätthålla ett socialt nätverk, möjligen genom mer positivt socialt samspel, större öppenhet och fördomsfrihet, samt högre precision och riktighet i social uppfattningsförmåga. Ett rikt socialt nätverk kan sedan bidra till ett längre liv genom moraliskt och praktiskt stöd, och genom en känsla av sammanhang, som i sin tur hjälper till att reducera stress och underlätta svårigheter i livet.
Men, skyndar sig Xu och Roberts att tillägga, för att med någon säkerhet kunna uttala sig om ett orsakssamband mellan subjektivt välbefinnande och livslängd, krävs en mer ingående och metodmässigt annorlunda studie än den de nu lagt fram. Och det gör de nog väldigt klokt i, eftersom även läsaren snabbt inser att såväl det subjektiva välbefinnandet och det sociala nätverkets kvalitet undersöktes vid ett och samma tillfälle, nämligen 1965 när urvalet ursprungligen gjordes. Xu och Roberts har nämligen inte, förvånansvärt nog, använt sig av några data från de senare uppföljningarna som fanns tillgängliga, förutom dödsfallsuppgifterna.
Vilken slutsats kan vi då dra av Xu och Roberts studie när det sociala nätverkets betydelse? Deras studie bekräftar resultaten från tidigare studier, nämligen att positiva känslor och subjektivt välbefinnande kan ha en gynnsam effekt på livslängden. De har också påvisat ett intressant samband mellan positiva känslor, socialt nätverk och livslängd, som möjligen skulle kunna innebära att socialt nätverk är ett förbindelseled mellan positiva känslor och livslängd. Men studiens uppläggning tillåter tyvärr inte en sådan slutsats, eftersom undersökningen av subjektivt välbefinnande och socialt nätverk gjordes vid ett och samma tillfälle. Det går då inte att utesluta att de positiva känslorna snarare är en konsekvens av det sociala nätverket än tvärt om.
1. Pressman SD, Chohen S. Does positive affect influence health? Psychological Bulletin. 2005;131:925-71.
2. Chohen S. Social relationships and health. American Psychologist. 2004;59:676-84.
3. Xu J, Roberts RE. The power of positive emotions: It´s a matter of life or death - subjective well-being and longevity over 28 years in a general population. Health Psychology. 2010;29:9-19.
