Psykologi - ett av sju vetenskapliga nav

Idag inföll, lite så där trevligt överraskande, en av de årliga högtidsdagarna i det professionella livet. Med posten kom nämligen årets volym av Annual Review of Psychology (volym 61, 2010), den tidskrift som ger den i särklass bästa överblicken över hela det professionella ämnesområdet, och som rankas högst i anseende bland alla vetenskapliga psykologiska tidskrifter.

Varje år som jag slår upp (i mer än 20 år nu) denna digra volym (700-800 sidor vägande c:a 1,5 kg) frapperas jag av hur ofantligt mångfasetterat det psykologiska vetenskapsfältet är och hur ofantligt liten del av fältet som man själv kan ha någon djupare insikt i. Årets 26 artiklar, till exempel, behandlar allt från kärlekens psykologi, personlighetsutveckling under hela livscykeln, arbetsmotivation, och kreativitet i organisationer, till biologiskt baserad psykologi och kognitiva neuronala proteser som kan ge förlamade personer viss förmåga att enbart med tanken styra föremål i sin omgivning.

Årets volym av Annual Review of Psychology påminner inte bara om bredden av ämnen inom psykologin; redaktörerna påpekar i sitt förord, att psykologin faktiskt också är ett av de sju vetenskapliga naven som binder samman andra vetenskapsområdena. Det skulle man kanske inte tro, men det framgår faktiskt av en mycket intressant studie (1) där forskare genom såkallad bibliometrisk analys har studerat och vägt tyngden i olika vetenskaper, genom mängden publikationer inom varje vetenskapsområde, och studerat sambanden mellan vetenskapsområden, genom antalet korsvisa källhänvisningar mellan olika vetenskapsområden.

Efter noggranna analyser och statistiska kontroller för hur detta bäst låter sig beskrivas kunde forskarna, med alla källhänvisningar (16,08 milj) ur i stort sett samtliga vetenskapliga artiklar publicerade år 2000 som underlag, presentera en ”karta” över vetenskaperna och deras förhållande till varandra:

De små punkterna på kartan representerar korsvisa källhänvisningar mellan par av tidskrifter. Eftersom man inom varje vetenskap oftast hänvisar till källor inom det egna vetenskapsområdet, så klumpar punkterna ihop sig i små ”öar”, som på så sätt åskådliggör de enskilda vetenskapliga ämnesområdena. Ganska nära mitten av kartan hittar vi psykologi (Psychol, markerat med blått) som en av dessa öar, och strax under denna hittar vi neurovetenskap (Neuro Sci) som en annan sådan ö.

Ju närmare öarna ligger varandra desto vanligare är det med korsvisa källhänvisningar mellan vetenskapsområdena. Det finns av naturliga skäl täta kopplingar mellan psykologi och neurovetenskap, och i forskningssammanhang görs också många korsvisa källhänvisningar mellan de båda ämnesområdena. Därför ligger också dessa båda ämnesöar nära varandra på kartan. Vi ser att även andra ämnesområden som har en kopplingar till psykologi, såsom pedagogik (Educ) och folkhälsovetenskap (Pub Health), också ligger som andra öar strax intill.

De ämnesområden som har många ömsesidiga kopplingar till andra vetenskaper kommer därför att hamna mer centalt på kartan, i motsats till dem som har färre, som då istället hamnar mer utåt kanterna. Att psykologi (markerat med blått) är beläget väldigt centralt, innebär alltså att psykologi har många kopplingar till och från andra vetenskapsområden.

I sammanhanget kan det vara intressant att notera, att psykiatri (Psychiatr, markerat med rött) hamnar både långt ut i kanten, och på ganska stort avstånd från psykologins kärnområde. Det är ytterligare ett indicium på att ämnen som är centrala för psykiatri, nämligen psykiska sjukdomar och deras behandling, inte kan utgöra en större del av psykologin, vilket jag har berört i en tidigare artikel (2010-02-07). I så fall skulle dessa båda ämnesområden ha hamnat mycket nära varandra på kartan, vilket alltså inte är fallet.

Genom särskilt stora mängder kopplingar från många ämnesområden till några få, bildas vad forskarna kallar för vetenskapliga nav (hub sciences), ett slags övergripande vetenskapsområden. Ett av dessa nav är alltså psykologi (Psychol, markerat med grönt). De andra naven är matematik (Math), fysik (Physics), kemi (Chemistry), geovetenskaper, inklusive biologi (Earth Sciences), medicin (Medicine) och samhällsvetenskap (Social Sci), samtliga markerade med gult. Humanvetenskaperna räknas av tradition inte till the sciences i den anglosaxiska världen, och ingår därför inte heller här.

Kartan ger alltså en bild över var varje vetenskapsområde befinner sig i vetenskapsvärlden, vad som finns runt omkring, och i vilken utsträckning som kommunikation med och påverkan på grannarna förekommer. Psykologin befinner sig som vi ser i en mycket central position och har således en tät och ömsesidig kommunikation med många andra vetenskapsområden. Denna kommunikation leder förstås också till ömsesidig påverkan mellan vetenskaperna. Med hänvisning till denna karta avslutar redaktörerna för Annual Review of Psychology sitt förord med följande uppmaning:

Förvisso, så länkar alla vetenskaper till andra vetenskaper, särskilt i dessa tvärvetenskapliga tider. De psykologiska vetenskaperna kvalificerar sig som ett vetenskapligt nav av två skäl. Ett är helt enkelt den täta floran av tidskrifter som gör att vårt fält lämpar sig som ett fält bland bara ett dussintal andra för bibliometrisk analys. Ett annat skäl är den rika mängd kopplingar som vårt fält har till andra kringliggande fält och underordnade fält; många stora fält är mer isolerade än vad vi är. Häng med psykologinavet, och du får en länk till den vida vetenskapliga världen.

Det är ju en uppmaning som man som psykolog gärna instämmer i. Och en väldigt bra början på den vägen är att titta på vad som behandlas i Annual Review of Psychology. Innehållsförteckningar liksom sammanfattningar (såkallade abstracts) av artiklarna kan man kostnadsfritt ta del av på Annual Reviews hemsida. Det kommer man långt med.

1. Boyack KW, Klavans R, Börner K. Mapping the backbone of science. Scientometrics. 2005;64:351-74.

Kan positiva känslor förlänga livet?

Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Men hur är det egentligen med det? Kan verkligen gott humör och positiva känslor påverka livslängden? Ja, det tycks faktiskt finnas goda skäl att tro det, även om mekanismerna bakom långt ifrån är klarlagda.

Genom en såkallad meta-analys, dvs. en statistisk metod som kombinerar resultaten från tidigare publicerade studier, kunde två välrenommerade forskare, Yoichi Chida och Andrew Steptoe (1), påvisa ett samband mellan positivt psykologiskt välbefinnande och minskad risk att dö under de ingående studiernas uppföljningstid, med totalt 18 % för personer som var friska vid studiernas början och med 2 % för personer som var sjuka. För friska personer över 60 år var effekten ännu större – 26 %. Med ”positivt psykologiskt välbefinnande” menar Chida & Steptoe både positiva känslor (såsom lycka, glädje, entusiasm, belåtenhet) och mer varaktiga tillstånd och personlighetsdrag (såsom belåtenhet med livet i stort och gladlynthet).

För att resultaten skulle bli meningsfulla hade Chida & Steptoe naturligtvis tagit hänsyn till och vägt in ålder, kön, rökning, alkoholkonsumtion, kroppsmasseindex (BMI), fysisk aktivitet, socioekonomisk status och medicinska förhållanden, som alla är kända faktorer som påverkar dödligheten. Intressant nog blev resultaten desamma även när forskarna kunde (med stöd av c:a hälften av studierna som ingick i meta-analysen) väga in påverkan från negativa känslor, såsom oro, ilska, stress.

Chida & Steptoe drar därför slutsatsen, att positivt psykologiskt välbefinnande i sig, oberoende av negativa känslor, tycks ha en gynnsam effekt på överlevnaden, både i grupper av friska individer och i grupper av sjuka.

Tänkbara fysiologiska orsaker

Chida & Steptoe diskuterar i sin artikel också tänkbara underliggande mekanismer till dessa resultat, och då framför allt påverkan via fysiologiska banor som tidigare har kunnat beläggas vetenskapligt. Till exempel skulle positivt psykologiskt välbefinnande kunna minska mottagligheten för sjukdomar, genom att balansera kroppens stressreaktiva system, inverka gynnsamt på hjärtfrekvensen (heart rate variability) och sänka blodtrycket. Positivt psykologiskt välbefinnande kan också ha en gynnsam effekt på stressrelaterad ökning av inflammations- och koagulationsfaktorer, som i sin tur har samband med mottagligheten för infektioner och hjärt- och kärlsjukdomar.

Men, påpekar Chida & Steptoe mycket riktigt, det går inte att utesluta att faktorer som man inte har kunnat mäta, och därför heller inte kunnat väga in i analysen, skulle kunna ge andra förklaringar till det påvisade sambandet mellan positivt psykologiskt välbefinnande och minskad dödlighet.

Socialt nätverk – en annan tänkbar orsak

En intressant faktor som Chida & Steptoe inte kunde väga in i sin meta-analys är socialt nätverk, som enligt tidigare studier (2, 3) har en koppling till hälsa och ökad livslängd. Betydelsen av den faktorn är däremot belyst i en annan, helt nyligen publicerad studie. Resultaten från den studien får bli ämne för min nästa artikel.

1. Chida Y, Steptoe A. Positive psychological well-being and mortality: A quantitative review of prospective observational studies. Psychosomatic Medicine. 2008;70:741-56.
2. Berkman LF, Glass T, Brissette I, Seeman TE. From social integration to health: Durkheim in the new millenium. Social Science & Medicine. 2000;51:843-57.
3. Berkman LF, Syme SL. Social networks, host resistance, and mortality: a nine-year follow-up study of Alameda County residents. American Journal of Epidemiology. 1979;109:186-204.

Psykologi - eländesforskning?

”Under den sista hälften av förra seklet har psykologin varit som uppslukad av ett enda ämne – psykisk sjukdom.” Så öppnar Martin Seligman förordet till en av den positiva psykologins bestsellers, Authentic Happiness (1). Det är ett minst sagt förvånande påstående om en vetenskap som ofta, och med viss rätt, brukar beskrivas som så mångfasetterad att den svårligen låter sig betecknas som en enda vetenskap, utan snarare som ett flertal olika. Morgan Hunt ger en lättläst, informativ och vederhäftig redogörelse för bland annat detta i The Story of Psychology (2).

Många andra har gjort liknande påståenden som Seligman, till exempel David Myers (3). Sedan 1887 har det publicerats 14 gånger fler artiklar om negativa känslor än om positiva känslor, påstår Myers, efter att ha gjort en sökning efter förekomsten av termer såsom ångest, depression, lycka och välbefinnande i PsycInfo (en databas som innehåller uppgifter om i stort sett samtliga publicerade vetenskapliga artiklar inom psykologi och psykiatri). Om än inte en direkt osanning så är det en högst selektiv användning av tillgängliga data. Det visar resultatet av en sökning i PsycInfo som jag själv har gjort (figur 1).

Figur 1 visar procent av artiklar i vilka termerna happiness (lycka), well being (välbefinnande), depression och anxiety (ångest) förekommer i artiklarnas rubriker, sammanfattningar eller nyckelord, enligt artikeldatabasen PsycInfo (som 2008 omfattar närmare 3 miljoner artiklar). Som vi ser är ”happiness” den vanligast förekommande termen från 1928 fram till 1948, då ”anxiety” kommer ikapp, går om och når 2008 närmare 5 %. Andelen artiklar med ”happiness” faller stadigt under hela förra seklet, för att 2008 nå blygsamma 0,3 %. ”Depression” ligger ungefär lika lågt som ”well being” fram till 1963, då vi ser ett trendbrott och en snabb tillväxt av andelen artiklar med ”depression”, som 2008 når över 6 %. Från början av 1980-talet ser vi också ett trendbrott uppåt för ”well being” som sannolikt hänger samman med såväl det då allmänt ökande intresset för livskvalitet och välbefinnande som med tillkomsten av hälsopsykologin (4), en då tämligen ny gren av psykologin med särskild inriktning på psykologiska faktorer i sjukdom, hälsa och välbefinnande.

David Myers har således rätt i att termerna ”anxiety” eller ”depression” förekommer betydligt oftare än ”well being” och ”happiness” i psykologiska artiklar, men bara om vi tittar från mitten av 50-talet och framåt. Dessförinnan var förhållandet faktiskt det omvända.

Talar då denna övervikt för att psykologin hittills har varit helt fokuserad på att studera och behandla psykiska sjukdomar, såsom Seligman påstår? Inte alls, eftersom en överväldigande majoritet av samtliga artiklar i PsycInfo varken innehåller ”depression” eller ”anxiety”, två av de allra vanligaste symptomen på psykisk sjukdom eller störning. De flesta artiklar handlar helt enkelt om någonting helt annat än depression och ångest.

Men resultatet kanske blir ett annat om man tar räknar med alla artiklar som handlar om psykisk sjukdom överhuvudtaget, och inte bara artiklar som använder termerna ångest och depression? Nej, inte heller då får vi ett resultat som talar för Seligmans påstående, vilket framgår av figur 2.

Figur 2 bygger på en sökning i PsycInfo som med stor sannolikhet fångat upp samtliga artiklar som på något sätt behandlar psykisk sjukdom i bred mening. Sådana artiklar utgjorde 1958 inte större andel än 2 procent av det totala antalet artiklar. Från slutet av 1960-talet ser vi en svag tillväxt om c:a 2 procentenheter per decennium, som sätter lite högre fart under slutet av 1970-talet, för att i slutet av 2000-talet nå c:a 287 000 artiklar av c:a 3 803 000 totalt, dvs. c:a 14 procent.

Det innebär att psykologin visserligen efter hand har kommit att ägnat en allt större uppmärksamhet åt psykisk sjukdom och dess behandling, framför allt sedan 1970-talet. Men att detta någonsin skulle ha varit psykologins allt uppslukande ämne som Seligman påstår är helt enkelt inte sant.

1. Seligman MEP. Authentic happiness. Using the new positive psychology to realize your potential for lasting fulfillment. New York: Free Press; 2002.
2. Hunt M. The story of psychology. Second ed. New York: Anchor Books; 2007.
3. Myers DG. The funds, friends, and faith of happy people. American Psychologist. 2000;55:56-67.
4. Matarazzo JD. Behavioral health and behavioral medicine. Frontiers for a new health psychology. American Psychologist. 1980;35:807-17.