Martin Seligman som trädgårdsmästare

Som jag tidigare förutspått är Martin Seligmans nya bok Flourish. A Visionary New Understanding of Happiness and Well-being (New York: Free Press, 2011) inte någon akademisk tungviktare. Tråkigt nog, är den inte heller som motvikt särskilt kul.

Seligman tycks ha skrivit sin bok till stora delar för att det var för varmt att gå ut, lämnad ensam som han var med ingenting att göra på hotellet i en grekisk semesterort, medan barn och hustru begivit sig till stranden. Skriven snarast som ett tidsfördriv utan någon bestämd målgrupp i tankarna, saknar den fokus och har blivit det mest pratigt självupptagna, mest självtillräckligt yviga och minst genomtänkta, som hittills har kommit ur hans penna.

Större delen av boken ägnas åt olika projekt inom positiv psykologi som Seligman varit involverad under de senaste tio åren, bland annat inrättandet av en akademisk utbildning i tillämpad positiv psykologi, tillämpning av positiv psykologi i grundskolan och den senaste satsningen på psykologisk träning av amerikanska soldater, Comprehensive Soldier Fitness, som jag tidigare skrivit om. Framställningen betonar naturligtvis det förtjänstfulla i alla dessa projekt och kritiska reflektioner lyser med sin frånvaro. Däremot finns i bokens första kapitel några kritiska reflektioner kring utvecklingen av positiv psykologi, och hans egen insats i sammanhanget, under det gångna decenniet som det kan vara värt att stanna upp vid.

Seligman kritiserar, med rätta, att det har varit för stort fokus på lycka som huvudintresset för positiv psykologi, vilket delvis har att göra med terminologin. Termen ”lycka” är alltför förknippad med den medvetna upplevelsen av glädje och njutning för att innebörden skall kunna sträckas ut till att även omfatta sådant som engagemang och mening, och som finns med som delaspekter av det Seligman avser med äkta lycka (authentic happiness). I efterhand framstår därför Seligmans term ”äkta lycka” som mindre välvald, eftersom den bidragit till den alltför starka fokuseringen på lycka i snäv mening.

Av liknande skäl är inte heller de vanligast förekommande mätmetoderna helt adekvata. Oavsett om man frågar efter hur lycklig man är just nu eller hur nöjd man är med livet i stort, har svaren ett ganska starkt samband med hur man känner sig och i vilken sinnesstämning man befinner sig i när man svarar. Så även på den vägen blir positiv psykologi och dess inriktning alltför bundna till positiva känslolägen, till förfång för områden som engagemang och livsmening, som inte nödvändigtvis är förknippade med positiva känslor överhuvudtaget. Positiv psykologi har till stor del av dessa skäl, menar Seligman, reducerats till ett slags lyckologi åtföljd i nyhetsmedia av den förfärlige smileygubben.

Dessutom, och som en följd av koncentration på subjektiva känslor och motsvarande mätmetoder, har det varit en alltför stark betoning av subjektiva effektmått. Positiva känslor är ju naturligtvis en subjektiv variabel, som också måste mätas med subjektiva mått. Men sådant som engagemang, mening, goda relationer och prestationer, variabler som Seligman (och många med honom) också vill placera inom den positiva psykologins domäner, har både en subjektiv och en objektiv sida. Man kan ju faktiskt vara övertygad om att man är engagerad, har ett meningsfullt liv, lever i goda relationer och är högpresterande och samtidigt ha fel, till och med vara förledd att tro det. Därför behöver vi såväl subjektiva som objektiva effektmått, menar Seligman, och det är svårt att inte instämma till fullo. Det är naturligtvis av särskild vikt när man nu diskuterar och överväger att använda sig av lyckomätningar som effektmått för välfärdspolitiska mål.

Det är synd att Seligman inte lagt större möda på att utveckla dessa synpunkter istället för att plottra bort sin bok på mer eller mindre självglorifierande historieskrivning. Men kanske är det så att han i första hand är frifräsaren som sår idéer och som får andra att pröva bäringen, utforma detaljerna och se till att det hela växer till sig. Vem som slutligen tar åt sig äran för de praktfulla rosorna är väl ändå inte allt för svårt att gissa. 

True grit

Three ideologies have arisen in the past century that have sought to overthrow democracy by force: fascism, communism, and jihadist Islam. … Psychology materially aided in the defeat of the first two threats, and in doing so it carved out its identity. We are proud to aid our military in defending and protecting our nation right now, and we will be proud to help our soldiers and their families into the peace that will follow. (1)

Med de orden avslutar Martin Seligman och Raymond Fowler, både ledande inom positiv psykologi och båda tidigare ordföranden för American Psychological Association (APA), den första offentliga presentationen av Comprehensive Soldier Fitness (CSF). Visionärt, eller bara patetiskt? Hur som helst är CSF utan tvekan det mest storskaliga – och mest kontroversiella – projekt som Seligman och hans positiva psykologkolleger hitintills tagit sig an.

CSF, som väl skulle kunna översättas som soldatens allsidiga kondition, är ett utvecklingsprogram för psykologisk styrka och kondition för all personal inom den amerikanska armen (U.S. Army), vilket rör sig om cirka 1,1 miljoner individer. Programmet är baserat på principer från positiv psykologi och syftar, kortfattat, till att öka psykologisk styrka och positiv prestationsförmåga och till att minska förekomsten av psykisk ohälsa (t ex posttraumatisk stressreaktion) och anpassningsstörningar, såväl i strid som efter hemkomsten.

Initiativtagare och högsta ansvariga för CSF är general George W. Casey Jr., personalchefen för hela armen. Programmet är utvecklat av en grupp psykologer under ledning av Martin Seligman och har implementerats allt efterhand under 2010. Det beräknas vara helt igång under våren 2011.



Dr. Martin Seligman, general George Casey, Dr. Karen Reivich

  CSF har fyra huvudkomponenter (2, 3):

1. Ett datoriserat test, Global Assessment Tool (GAT), som bedömer fyra definierade aspekter av den psykologiska konditionen: emotionell, social, familjemässig och andlig kondition. Samtliga anställda, oavsett rang, skall genomgå detta test vid upprepade tillfällen, vilket medger genomsnittliga mått för hela armen på dessa områden. Det medger i sin tur ett slags utvärdering av hur effektivt CSF är. Hittills har cirka 900 000 personer genomgått testet.
2. Individuellt utformade självhjälps- och träningsprogram med ledning av resultaten på GAT.
3. Ett utbildnings- och träningsprogram för alla, vars syfte är att utveckla psykologisk motståndskraft och härdighet i strid.
4. En utbildning av ett mindre antal tränare i psykologisk motståndskraft. Hittills har cirka 2 500 sådana tränare utbildats.

Etiska frågor lyser helt med sin frånvaro i presentationen i American Psychologist. Även det faktum att psykologiska test ansågs så kontroversiella, att alla sådana rensades ut från samtliga personakter i US Army så sent som 1980 på initiativ av Carter-administrationen, berörs inte heller med ett ord. Men det är klart, för något som per definition är positivt är väl sådant om inte ovidkommande så av underordnad betydelse.

Inte heller hur väl (eller hur dåligt) det hela fungerar vet vi något om, eftersom någon utvärdering inte har offentliggjorts. Men att döma av det enda offentliggjorda exempel på ett individuellt testresultat från GAT, ett resultat som sedan skall ligga till grund för individens utveckling av den rätta tågan, har man skäl att befara något som ligger om än inte bortom frihet så definitivt bortom värdighet:

(klicka på bilden för att förstora)

Så här beskrivs och tolkas resultatet som åskådliggörs i figuren (4, p. 14-15):

Figure 1 shows the GAT scores for a male lieutenant and how his scores compare with the norms for the initial sample. As can be seen, he is (relatively) a cheerful and optimistic individual, strongly oriented to friends and family. Those are his notable assets. However, when compared with other soldiers, he is not strongly engaged in his work in the Army, and he seems to lack a strong sense of meaning and purpose. He is not active in his coping, and by his own report, he is not a flexible thinker. These characteristics may limit his ability to handle adversity effectively if and when encountered. … [The results] suggest that this soldier might benefit from training that encourages flexible thinking and active problem solving as well as training that help him see the larger significance of his work and life. Given his already strong relationships with friends and family, he might further benefit from advanced training in these areas, with an eye to using these assets to enhance his fitness in other domains.

När man läser detta går åtminstone mina tankar till något slags psykologisk ingenjörskonst eller känsloteknologi som hämtad från Aldous Huxleys sköna nya värld snarare än amerikansk psykologi 2011. Det intrycket förstärks när man läser (1) att Seligmans förebild till den positiva psykologins moderna krigstjänstgöring är psykologen Robert Yerkes, som under första världskriget konstruerade två uppsättningar av intelligenstest för den amerikanska armén, alfa för läskunniga och beta för dem utan boklig bildning. Här är en bild på dåtidens amerikanska psykologer i fälttjänst för intelligensmätning, med Yerkes i den lilla infällda bilden i nedre högra hörnet.


Psykologin drar ut i krig. Camp Greenleaf, Georgia 1918

 Första världskrigets behov av intelligenstester etablerade såväl intelligensbegreppet som intelligensmätningen för bruk även i det samhället och gjorde därmed psykologer till en ny och efterfrågad yrkeskår. Under andra världskriget uppmärksammades amerikanska soldaters psykiska hälsa mer än tidigare och psykologer rekryterades till armén även för tjänstgöring vid militära psykiatriska kliniker. Efter kriget fick dessa psykologer, och många därtill, poster inom Veterans Administration, vilket i sin tur lade grunden för den snabba tillväxten av psykologer inom psykiatrisk verksamhet världen över under efterkrigstiden.

I likhet med dessa historiska förlopp spås nu även den positiva psykologin, i kraft av den förväntade framgången för CSF, en lysande framtid. Efter armén väntar en hel befolkning på att testas och utbildas i liknande program som CSF och Seligman ser framför sig hur allt från utbildning och sjukvård till privat näringsliv kommer att revolutioneras. Det är minst sagt ett häpnadsväckande – och kontroversiellt – perspektiv som målas upp. Är det kanske till och med så kontroversiellt, och så pass stolligt, att det kan bli början till slutet på psykologins skönaste framgångssaga – positiv psykologi?

För U.S. Army bör dock Seligmans visioner framstå som välbehövlig balsam. Efter etiska katastrofer som Guantanamo, Abu Ghraib och Wikileaks Collateral Murder (helikopterattack i Baghdad) torde den amerikanska arméns värdegrund – lojalitet, plikt, respekt, osjälvisk service, ära, integritet och personligt mod – gå ner betydligt lättare hos allmänheten om den framförs av positiva psykologer som förenlig med de dygder och positiva karaktärsdrag som definierats och klassificerats av Peterson och Seligman (5). Liksom 40 år tidigare, då gamla västernideal som förtjänst, heder och rättvisa under brinnande Vietnamkrig kunde gå hem först i förklädnad av en åldrad och försupen U.S. Marshal, ”Rooster” Gogburn (John Wayne), en likaså försupen Texas Ranger, La Boeuf (Glen Campbell) och en tomboy, Mattie Ross (Kim Darby), i den nu klassiska True grit (1969). Och som en händelse som ser ut som en tanke är även den aktuell igen, nu i populära bröderna Cohens tappning.

1. Seligman MEP, Fowler RD. Comprehensive Soldier Fitness and the future of psychology. American Psychologist. 2011;66:82-6.
2. Casey Jr GW. Comprehensive Soldier Fitness. A vision for psychological resilience in the U.S. Army. American Psychologist. 2011;66:1-3.
3. Cornum R, Matthews MD, Seligman MEP. Comprehensive Soldier Fitness. Building resilience in a challenging institutional context. American Psychologist. 2011;66:4-9.
4. Peterson C, Park N, Castro CA. Assessment of the U.S. Army Comprehensive Soldier Fitness program. The Global Assessment Tool. American Psychologist. 2001;66:10-8.
5. Peterson C, Seligman MEP. Character strengths and virtues. A handbook and classification. New York: American Psychological Association & Oxford University Press; 2004.

Bokspaning #1/2011

Positiv psykologi fick en explosionsartad start för cirka tio år sedan; nu skulle människans positiva psykologiska hälsa och möjligheter studeras med lika rigorösa metoder som hittills hade använts med framgång för att förstå och bota psykisk ohälsa. Hur väl har man lyckats uppfylla denna ambition? Det är frågan för den bok inom området som jag ser fram emot med största spänning: Designing Positive Psychology. Taking Stock and Moving Forward (Oxford University Press), sammanställd av Kennon M. Sheldon, Todd B. Kashdan och Michael F. Steger. Bland kapitelförfattarna finns en rad välkända och renommerade namn, såsom Mihalyi Csikszentmihalyi, Jaak Panksepp, Roy Baumeister, Robert McCrae, Robert Emmons och Ruut Veenhoven, som försöker besvara frågan ur alla upptänkliga synvinklar.

Lika välkända, och ibland samma namn hittar vi bland författarna till Applied Positive Psychology. Improving Everyday Life, Health, Schools, Work, and Society (Taylor & Francis), sammanställd av Stewart I. Donaldson, Mihaly Csikszentmihalyi och Jeanne Nakamura. Med den här volymen kan vi förvänta oss en bred översyn och uppdatering av kunskapen på tillämpningsområdet efter Positive Psychology in Practice (John Wiley & Sons, 2004) redigerad av P. Alex Linley och Stephen Joseph, som nu har många år på nacken med tanke på hur snabbt området utvecklas.

Ytterligare en bok om tillämpad positiv psykologi med inriktning på arbetslivet kommer ut under våren: Positive Psychology at Work. How Positive Leadership and Appreciative Inquiry Create Inspiring Organizations (John Wiley & Sons) av Sarah Lewis, en brittisk organisationspsykolog med erfarenhet inom området sedan början av 90-talet. Positiv psykologi fick tidigt en stark ställning bland brittiska organisationspsykologer och –konsulter, något som bland annat bidragit till den snabba framgången för Centre of Applied Positive Psychology (CAPP) i Coventry, som jag själv var med vid uppstarten av för inte alls så många år sedan. Företrädare för CAPP, Alex Linley, Susan Harrington och Nicola Garcea, har också sammanställt den än så länge mest auktoritativa boken om positiv psykologi i arbetslivet: Oxford Handbook of Positive Psychology and Work (Oxford University Press, 2010).

Slutligen ser jag fram emot Martin Seligmans nya bok, som också kommer under våren: Flourish. A New Understanding of Happiness and Well-being - and How to Achieve Them (Nicolas Brealey Publishing). Den här boken är sannolikt inte någon akademisk tungviktare, att döma av hur den marknadsförs:

In this groundbreaking book, one of the world's foremost academic psychologists - and founder of the Positive Psychology movement - offers a new theory on what makes people flourish and how to truly get the most out of life. Flourish is a fascinating evolution of Seligman's thinking, and offers inspiring stories of Positive Psychology in action - innovative schools that add resilience to their curricula; a new theory of success and intelligence; and evidence on how positive physical health can turn medicine on its head.

Men kanske ganska kul i alla fall.

Relationer och psykiskt välbefinnande

Resultaten från en rad tidigare studier tyder på, att gifta personer i allmänhet är psykiskt friskare, mer välmående och mer nöjda med livet än vad både sammanboende människor utan att vara gifta och ensamstående människor är.  Äktenskapet tycks alltså både skydda mot psykisk ohälsa och främja psykologisk välbefinnande.

Men är det så säkert att man skall förstå resultaten på det sättet? Kan det inte lika gärna vara så att gifta personer helt enkelt är psykiskt friskare än ogifta, innan de ingår äktenskap? Och att de friska oftare än de sjuka är gifta, genom att de kanske är mer attraktiva på äktenskapsmarknaden? I så fall skulle studier som jämför gifta och ogifta med varandra i det här avseendet bli missvisande genom en så kallad selektionseffekt; den positiva effekten av äktenskap är i själva verket effekterna av en systematisk personlighetsmässig skillnad mellan individerna i de jämförda grupperna.

Ett annat viktigt förhållande som man också måste beakta är att äktenskap i allmänhet är mer varaktiga än samboförhållanden. Det kan därför vara rimligt att anta att det snarare är relationens varaktighet än skillnaden i civilstånd som ligger bakom de skillnader i psykiska hälsa som man har funnit mellan gifta och sammanboende utan äktenskap. Den faktorn har inte beaktats tillräckligt i studier hittills.

Nu rapporterar en grupp forskare från Nya Zeeland under ledning av Dr Sheree Gibb en intressant och välgjord studie (1) av samband mellan relationer och psykisk hälsa, som tar ett stort kliv i riktning mot att lösa både problemet med selektionseffekten och frågan om varaktighetens kontra civilståndet betydelse i sammanhanget. Forskarna har följt närmare 1300 individer från födelsen 1977 och fram till att de var 30 år gamla, och under tiden samlat in en mycket stor och varierad mängd psykiatrisk, psykologisk och sociologisk data om individerna och deras uppväxtförhållanden.

Dessa individer tillfrågades vid två tillfällen, vid 25 respektive 30 års ålder, om sin psykiska hälsa, om dåvarande eventuella äktenskap och samboförhållanden och hur länge dessa i förekommande fall hade pågått. Genom den stora mängden bakgrundsdata om individerna som här fanns tillgänglig, kunde forskarna ta hänsyn till och kontrollera för en lång rad faktorer som skulle kunna ge upphov till systematiska fel i studien, däribland den psykiska hälsan innan individerna eventuellt hade gift sig eller blivit sambo.

Resultatet av studien visar (se figur), att förekomsten av missbruk, depression och suicidtankar, men däremot inte ångeststörningar, minskade betydligt med relationens längd, för både kvinnor och män. Bland individer i relationer som varat fem år eller längre var förekomsten av psykisk störning, totalt sett, närmare hälften så vanligt som bland ensamstående. Civilståndet, det vill säga om man var gift eller endast sambo, spelade inte någon roll när man tog hänsyn till relationens varaktighet.
    

Samband mellan relationens längd (år) och psykiska störningar (procent)

Dessa resultat ligger i linje med och bekräftar tidigare studier av sambandet mellan relationer och psykiskt välbefinnande. Forskarnas slutsats är därför, att ökad varaktighet i relationer, oavsett civilstånd, har en skyddande effekt på den psykiska hälsan, för både män och kvinnor.

Det här är viktig information om relationers betydelse ur ett hälsoperspektiv, särskilt för unga människor och för dem som har ökad risk att drabbas av psykiska besvär. Rådet att vårda och bevara våra kärleksrelationer kanske lika självklart bör ingå bland alla andra självklara hälsoråd, såsom att inte äta för mycket, att inte röka, att motionera och att borsta tänderna innan man kryper ner för kvällen.

1. Gibb SJ, Fergusson DM, Horwood LJ. Relationship duration and mental health outcomes: findings from a 30-year longitudinal study. British Journal of Psychiatry. 2011;198:24-30.