Complete negative well-being, anyone?
1. Seligman MEP. Positive health. Applied Psychology: An International Review. 2008;57(Suppl. 1):3-18.
tisdag 30 mars 2010
Vådan av att se det positiva i allt
Att kunna se saker och ting ur ett positivt perspektiv kan förvisso vara en tillgång. Men för Martin Seligman, loket framför tåget positiv psykologi, tycks det ibland bli lite för mycket av det positiva. Som när han med allt annat än modesta anspråk på originalitet och nytänkande lanserade ytterligare ett vetenskapligt fält – positiv hälsa – och lät inleda sin artikel (1) med WHO:s välkända definition av hälsa:
Dessvärre är WHO:s definition inte korrekt återgiven; adjektivet ”positive” är helt och hållet Seligmans tillägg. Någon sådan bestämning av välbefinnandet finns inte i WHO:s officiella formulering, vilket var och en med en internetuppkoppling kan kontrollera här. Och det är väl heller inte så konstigt; vad skulle det omvända innebära?
Complete negative well-being, anyone?
1. Seligman MEP. Positive health. Applied Psychology: An International Review. 2008;57(Suppl. 1):3-18.
Complete negative well-being, anyone?
1. Seligman MEP. Positive health. Applied Psychology: An International Review. 2008;57(Suppl. 1):3-18.
torsdag 25 mars 2010
Positiv psykologi i dåligt sällskap
Times Literary Supplement (12 mars, 2010) citerar rabbi Jonathan Wittenberg, som berättar om en semestervistelse i närheten av Loch Ness: ”The legendary monster was everywhere in evidence. There were Loch Ness mugs, T-shirts, pens, pencils and cuddly toys of every size to beguile the gullible and extract money from their pockets. ’So much stuff and no one’s even seen the creature,’ I complained. ‘So what do you do for a living?’ came the reply.”
En sådan spjuveraktig humor och uppfriskande självironi vore klädsam, och faktiskt ganska träffande, även bland positiva psykologer, som nu klagar över att den positiva psykologin har blivit alltför populär och kommersiellt exploaterad. Istället grymtar man om att oförskyllt ha hamnat i dåligt sällskap, när positivt tänkande beskrivs som ytligt, falskt och bedrägligt.
En ovälkommen svans av lyckologer
Christopher Peterson, en av den positiva psykologins storheter:
Vetenskap eller marknadsföring
Det räcker inte att gilla det positiva, säger Christopher Peterson vidare:
Det handlar främst om marknadsföring. Med positiv psykologi har psykologer för första gången lyckats marknadsföra sig själva med samma effektiva metoder som de vanligtvis säljer till industri-, handel- och medieföretag för dyra konsultarvoden. Och som den nu så belackade svansen av optimistkonsulter naturligtvis länge vetat att utnyttja framgångsrikt för egen del.
Sikta mot stjärnorna, typ
Om sanningen skall fram så tycks vissa positiva psykologer nästan som förlästa på optimistlitteraturen. Som Ed Diener (alias Dr. Happiness) som gärna låter sig fotograferas med smileygrimas, iförd smileyslips och bärande en smileyballong modell större, alltihop på samma gång (Time Magazine, 7 februari, 2005).
Och nog siktar Ed Diener mot stjärnorna: ”The mission of this [First World Congress on Positive Psychology], is to change the world”, och jag citerar från Jennifer Ruark (2) som var på plats i Philadelphia 2009. Kanske sagt med glimten i ögat men, som Jennifer Ruark så träffande noterar, när de positiva psykologerna talar till världen tenderar nyanserna att försvinna någonstans på linjen. Är det då så konstigt att världen svarar som ett kusligt eko?
1. Peterson C. A primer of positive psychology. New York: Oxford University Press; 2006.
2. Ruark J. An intellectual movement for the masses. The Cronical Review - The Chronical of Higher Education. 2009 9 augusti.
En sådan spjuveraktig humor och uppfriskande självironi vore klädsam, och faktiskt ganska träffande, även bland positiva psykologer, som nu klagar över att den positiva psykologin har blivit alltför populär och kommersiellt exploaterad. Istället grymtar man om att oförskyllt ha hamnat i dåligt sällskap, när positivt tänkande beskrivs som ytligt, falskt och bedrägligt.
En ovälkommen svans av lyckologer
Christopher Peterson, en av den positiva psykologins storheter:
Det dåliga sällskap som omger den positiva psykologin består av alla dem som manglar ut – notera att jag inte sade ”populariserar” – de teorier och fynd som kommer ur våra noggrant genomförda studier och presenterar dessa för en otålig publik som vore de rena ramma sanningar och inte trevande generaliseringar. En titt bland psykologiböckerna [i närmaste bokhandel] ger exempel mer än nog. Varning för böcker med titlar som Fem (eller sju eller nio) enkla steg till varaktig lycka eller liknande”. (1, s. 18. Min övers.)Men Petersons närmaste kolleger och den positiva psykologins främsta företrädare skriver ju också böcker med just sådana titlar, illustrerade med hela standarduppsättningen av smileys, jordgubbspajer och himlar som öppnar sig. Är det då så konstigt att andra, som kanske har mindre på fötterna, följer efter i samma stil?
(klicka på bilden för att göra den större)
Vetenskap eller marknadsföring
Det räcker inte att gilla det positiva, säger Christopher Peterson vidare:
Den positiva psykologins dåliga följeslagare behöver kanske inte ha dåliga motiv. Jag förmodar att många bland det här folket helt enkelt gillar det positiva och önskar att andra också får del av det; den enda synd de begår är att bortse från vetenskapen annat än när den passar dem. … [Dessa] riskerar att få den positiva psykologin på fall – eller åtminstone fläcka dess trovärdighet – genom att gå mycket längre än vad det finns vetenskapliga belägg för, genom att utlova sådant som inte kan levereras, och genom att släta över verkliga problem som många människor upplever. (1, s. 19. Min övers.)Men finns det verkligen vetenskapliga belägg för de vidlyftiga utfästelser som görs på bokomslagen här ovan? Naturligtvis inte. Men sådana påståenden och utfästelser har inte heller på omslagen av dessa, mer seriöst syftande böcker, så mycket med vetenskap att göra.
Det handlar främst om marknadsföring. Med positiv psykologi har psykologer för första gången lyckats marknadsföra sig själva med samma effektiva metoder som de vanligtvis säljer till industri-, handel- och medieföretag för dyra konsultarvoden. Och som den nu så belackade svansen av optimistkonsulter naturligtvis länge vetat att utnyttja framgångsrikt för egen del.
Sikta mot stjärnorna, typ
Om sanningen skall fram så tycks vissa positiva psykologer nästan som förlästa på optimistlitteraturen. Som Ed Diener (alias Dr. Happiness) som gärna låter sig fotograferas med smileygrimas, iförd smileyslips och bärande en smileyballong modell större, alltihop på samma gång (Time Magazine, 7 februari, 2005).
Och nog siktar Ed Diener mot stjärnorna: ”The mission of this [First World Congress on Positive Psychology], is to change the world”, och jag citerar från Jennifer Ruark (2) som var på plats i Philadelphia 2009. Kanske sagt med glimten i ögat men, som Jennifer Ruark så träffande noterar, när de positiva psykologerna talar till världen tenderar nyanserna att försvinna någonstans på linjen. Är det då så konstigt att världen svarar som ett kusligt eko?
1. Peterson C. A primer of positive psychology. New York: Oxford University Press; 2006.
2. Ruark J. An intellectual movement for the masses. The Cronical Review - The Chronical of Higher Education. 2009 9 augusti.
måndag 22 mars 2010
Lyckliga bönder och ömkliga miljonärer
De enda som blir olyckliga av ojämlika löner är vänstersinnade rika. Så tycks det i alla fall vara i USA, där vanligt folk tenderar att se stora löneskillnader som utfästelser om framtida möjligheter och social rörlighet. På andra håll i världen, till exempel i Latinamerika, där ojämlikhet i löner snarare uppfattas som ett tecken på kvarvarande orättvisor mellan rika och fattiga, ser bilden inte helt oväntat annorlunda ut.
Pengar och rikedom
Detta och mycket annat som rör förhållandet mellan lycka och pengar står att läsa i Carol Grahams nya bok Happiness around the world. The paradox of happy peasants and miserable millionaires (Oxford University Press, 2009). Carol Graham är en välrenommerad forskare som står bakom ett stort antal internationella studier om samband mellan ekonomiskt välstånd, jämlikhet och välbefinnande.
Det är alltså inte vem som helst som här går igenom detta svåra och brännbara ämnesområde. Bokens innehåll är också, så vitt jag kan bedöma, väl uppdaterat med den senaste forskningen. Kort sagt, det är en läsvärd om än inte helt lättläst bok för den som vill orientera sig på området. Tyvärr är den stilistiskt mindre bra och en viss slarvighet med såväl begreppsförklaringar som terminologi förekommer. Brister i typografi och papperskvalitet förstärker intrycket av redaktionell hafsighet.
Lyckan är svår att definiera och att mäta
Graham diskuterar i alla fall förtjänstfullt svårigheterna att finna en definition på lycka som är lika gångbar i alla samhällen och kulturer, och som kan mätas på ett sätt som medger tillförlitliga jämförelser mellan länder. Här har utvecklingen ändå gått framåt under senare tid, något som Graham själv varit med att bidra till. Denna positiva utveckling har också givit avkastning i ny kunskap.
Metodutveckling ger ny kunskap
Till exempel har nya studier med mer tillförlitliga metoder kunna ifrågasätta den tidigare så etablerade uppfattningen, att sambandet mellan ekonomiskt välstånd och lycka (tillfredsställelse med livet) är svagt och dessutom avtagande i takt med ökat välstånd. Figuren nedan, som är hämtad från en av dessa nya studier (1), tyder tvärtom på, att sambandet mellan ekonomiskt välstånd och tillfredsställelse med livet är i det närmaste linjärt (den streckade linjen) och att man inte kan se någon brytpunkt där effekten avtar (effekten verkar snarare tillta i de övre skikten):
Politiskt brännbart
Samband mellan lycka och välståndsökning är naturligtvis också ett politiskt intressant ämne, liksom de starka samband som lyckan har med både hälsa och arbetslöshet. Dessa tre faktorer – hälsa, arbetslöshet och inkomst – är, sett över hela världen, de mest avgörande faktorerna för lyckan i termer av livstillfredsställelse, enligt Graham. De är samtidigt de områden som vanligen generar de största politiska motsättningarna, åtminstone i västvärldens länder. Lyckoforskningen har därför blivit både intressant och kontroversiell i politiska sammanhang.
Bruttolyckoprodukten (BLP) - löftesrikt eller hotfullt?
Kan vi, och bör vi i så fall, använda lyckomätningar som kompletterande underlag för politiska program? Frågan ställs numera på allvar även i Sverige. Graham diskuterar detta kunnigt och ingående i boken, och personligen tycker jag att dessa avsnitt i boken ger den största behållningen. Graham själv verkar ställa sig om än inte avvisande så åtminstone avvaktande tveksam till sådana möjligheter (eller faror beroende på hur man ser det). Hennes tveksamhet ligger inte minst i hur man skall kunna tolka och omsätta resultaten i politiska handlingar som i alla avseenden är rimliga och acceptabla.
De traditionella välfärdsmåtten må ha sina brister, men de är beprövade, säger Graham och fortsätter:
1. Deaton A. Income, health, and well-being around the world: Evidence from the Gallup World Poll. Journal of Economic Perspectives. 2008;22:53-72.
2. Graham C. Happiness around the world. The paradox of happy peasants and miserable millionaires. New York: Oxford University Press; 2009.
Pengar och rikedom
Detta och mycket annat som rör förhållandet mellan lycka och pengar står att läsa i Carol Grahams nya bok Happiness around the world. The paradox of happy peasants and miserable millionaires (Oxford University Press, 2009). Carol Graham är en välrenommerad forskare som står bakom ett stort antal internationella studier om samband mellan ekonomiskt välstånd, jämlikhet och välbefinnande.
Lyckan är svår att definiera och att mäta
Graham diskuterar i alla fall förtjänstfullt svårigheterna att finna en definition på lycka som är lika gångbar i alla samhällen och kulturer, och som kan mätas på ett sätt som medger tillförlitliga jämförelser mellan länder. Här har utvecklingen ändå gått framåt under senare tid, något som Graham själv varit med att bidra till. Denna positiva utveckling har också givit avkastning i ny kunskap.
Metodutveckling ger ny kunskap
Till exempel har nya studier med mer tillförlitliga metoder kunna ifrågasätta den tidigare så etablerade uppfattningen, att sambandet mellan ekonomiskt välstånd och lycka (tillfredsställelse med livet) är svagt och dessutom avtagande i takt med ökat välstånd. Figuren nedan, som är hämtad från en av dessa nya studier (1), tyder tvärtom på, att sambandet mellan ekonomiskt välstånd och tillfredsställelse med livet är i det närmaste linjärt (den streckade linjen) och att man inte kan se någon brytpunkt där effekten avtar (effekten verkar snarare tillta i de övre skikten):
Politiskt brännbart
Samband mellan lycka och välståndsökning är naturligtvis också ett politiskt intressant ämne, liksom de starka samband som lyckan har med både hälsa och arbetslöshet. Dessa tre faktorer – hälsa, arbetslöshet och inkomst – är, sett över hela världen, de mest avgörande faktorerna för lyckan i termer av livstillfredsställelse, enligt Graham. De är samtidigt de områden som vanligen generar de största politiska motsättningarna, åtminstone i västvärldens länder. Lyckoforskningen har därför blivit både intressant och kontroversiell i politiska sammanhang.
Bruttolyckoprodukten (BLP) - löftesrikt eller hotfullt?
Kan vi, och bör vi i så fall, använda lyckomätningar som kompletterande underlag för politiska program? Frågan ställs numera på allvar även i Sverige. Graham diskuterar detta kunnigt och ingående i boken, och personligen tycker jag att dessa avsnitt i boken ger den största behållningen. Graham själv verkar ställa sig om än inte avvisande så åtminstone avvaktande tveksam till sådana möjligheter (eller faror beroende på hur man ser det). Hennes tveksamhet ligger inte minst i hur man skall kunna tolka och omsätta resultaten i politiska handlingar som i alla avseenden är rimliga och acceptabla.
De traditionella välfärdsmåtten må ha sina brister, men de är beprövade, säger Graham och fortsätter:
Income, simply put, is income and we do not need to spend a great deal of time analyzing the assumptions behind it, although there are extensive debates over how to measure it accurately. In the case of happiness, in addition to all of the difficulties associated with measuring it, there is extensive debate over its definition. How then can we use it as a policy tool? (2, s. 218)Får jag också påminna om att den ekonomiska mängden att fördela aldrig kan vara outtömlig och att inkomstskillnader faktiskt inte kan bli mindre än noll. Sådana begränsningar ger en viss realism åt det hela. Men lyckan däremot mäter vi på en skala som sträcker sig dit regnbågen slutar, och vad gäller avunden pejlar vi på 40 famnars djup utan att ännu ha sett botten.
1. Deaton A. Income, health, and well-being around the world: Evidence from the Gallup World Poll. Journal of Economic Perspectives. 2008;22:53-72.
2. Graham C. Happiness around the world. The paradox of happy peasants and miserable millionaires. New York: Oxford University Press; 2009.
torsdag 18 mars 2010
Hur mycket av "den hållbara lyckan" kan du påverka?
Lycka och glas går snart i kras, säger ett gammalt svenskt ordspråk och påminner om lyckans obeständighet. Det är sant, men inte hela sanningen, säger Sonja Lyubomirsky i Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka (Natur och Kultur, 2008).
Visserligen går lyckan, som alla vet, upp och ner mer eller mindre från den ena stunden till den andra. Men det lär också finnas en mer stabil komponent att upptäcka i lyckan, en komponent som vi kan tukta och utveckla i motståndskraft och uthållighet medan vi lever livet, och som inte pendlar som börskurserna i takt med konjunkturer. Denna komponent är den verkliga och varaktiga lyckan, säger Lyubomirsky. (Skulle möjligen den hållbara lyckan ligga bättre i munnen för oss svenskar, nu sedan Miljöpartiet har infört ökad lycka som ett politiskt mål?)
”Du kan påverka din lycka – upp till 40 procent”, säger Lyubomirsky i sin bok, och hänvisar bland annat till beteendegenetisk forskning; vår varaktiga lyckonivå bestäms till 50 procent av vårt genetiska arv, till 10 procent av levnadsomständigheter och till 40 procent av avsiktliga handlingar. Och det är i huvudsak de sista 40 procenten som vi kan påverka, menar hon. Det teoretiska underlaget för denna så kallade ”40-procentslösning” på problemet om hur man blir varaktigt lycklig är mer ingående beskrivet i en vetenskaplig artikel av Lyubomirsky och medarbetare (1).
Bestickande resonemang
Att detta är ett bestickande resonemang är kanske inte så lätt att genomskåda, eftersom siffrorna är korrekt hämtade från vetenskapliga arbeten, som också citeras. Men sammanställningen av dessa är ett exempel på vad man inom vetenskapen diplomatiskt brukar kalla för selektiv användning av tillgängliga data. Det innebär, i klartext, att man för fram de argument som talar för ett visst resonemang och undviker att nämna de som eventuellt talar emot.
Sådant ofog är allvarligt nog när man som forskare vänder sig till folk i allmänhet. Men än allvarligare är att Lyubomirsky gör gällande att man kan säga något meningsfullt om enskilda individers möjligheter till lycka med ledning av beteendegenetiska studier. Det kan man nämligen inte.
Arv och miljö: 50/10 eller 50/50 eller 80/20?
Lyubomirsky refererar till beteendegenetiska studier som övertygande visat, att cirka 50 procent av skillnader i upplevd lycka mellan individer kan förklaras av skillnader i genetiskt arv. Men samma studier har lika övertygande visat, att övriga 50 procent utgörs av påverkan från miljön. Studierna visar följaktligen att effektfördelningen mellan arv och miljö är 50/50, snarare än 50/10 som Lyubomirsky hävdar. Det innebär att hon i hög grad underskattar miljöpåverkan.
Vid närmare betraktande visar det sig att Lyubomirsky också har underskattat den genetiska effekten. Att den upplevda lyckan till 50 procent är bestämd av genetiska skillnader gäller bara när man, som merparten av de beteendegenetiska studierna har gjort, mäter den upplevda lyckonivån för stunden.
För att kunna bestämma effektfördelningen mellan arv och miljö när det gäller lyckonivån på den varaktiga lyckan, räcker det inte med en mätning vid ett tillfälle. Då måste man följa samma individer över tid och mäta lyckonivån vid flera tillfällen. Studier av sådant slag växer sannerligen inte på träd. Men åtminstone en studie (2) som är gjord på det viset, och som Lyubomirsky faktiskt citerar utan att riktigt beakta, har visat, att effektfördelningen mellan arv och miljö då blir en helt annan; uppåt 80 procent av skillnaderna mellan individer i varaktig lycka kan förklaras genom genetisk påverkan och endast 20 procent genom miljöpåverkan.
Selektiv användning av tillgängliga data
Det innebär att både den genetiska och den miljömässiga påverkan på varaktig lycka, enligt gedigna beteendegenetiska studier, är större än vad Lyubomirsky gör gällande i sin 40-procentslösning. Hon har helt enkelt varit selektiv när hon hämtat emiriskt stöd för den genetiska komponenten från beteendegenetiken, och helt bortsett från vad som där sägs om samtidig miljöpåverkan.
Uppskattningen av miljöns betydelse till cirka 10 procent har hon istället hämtat från artiklar som beskriver enkla samband mellan upplevd lycka och levnadsomständigheter, utan hänsyn till genetiska faktorer. Resultat från sådana studier kan inte paras ihop med resultat från beteendegenetiska studier, såsom Lyubomirsky gör. Studier av enkla samband mellan olika variabler, i det här fallet mellan upplevd lycka och levnadsförhållanden, kan inte heller säga något om orsaksförhållandet mellan variablerna, varken åt det ena eller åt det andra hållet.
Det innebär att två av de tre komponenterna i 40-procentslösningen är dåligt vetenskapligt underbyggda och i vissa avseenden rent av missvisande. Men hur är det då med den tredje komponenten, de avsiktliga handlingarna?
Vart tog de avsiktliga handlingarna vägen?
Om det nu är så, att 80 procent av den varaktiga lyckan bestäms av arv och 20 procent av miljö, blir det då inget kvar för de avsiktliga handlingarna? Och vad händer då med utsikterna att öka den varaktiga lyckan? Så små utsikter som 0 procent kan väl inte ens den mest framhärdande optimist tycka vara särskilt hoppingivande.
Lugn, bara lugn. Utsikterna är varken större eller mindre än vad de var tidigare, eftersom siffror av det här slaget faktiskt inte säger något om hur stora effekterna av arv och miljö är för en enskild individ. För att förstå varför behövs åtminstone en snabbkurs i beteendegenetik.
Beteendegenetik på mindre än 60 sekunder
Beteendegenetiken är en gren av psykologin som studerar det biologiska arvets betydelse för personlighetsegenskaper och beteendemönster. Beteendegenetiken utgår från, att individuella skillnader i psykologiska egenskaper beror på både arv och miljö. Genom att studera hur en viss psykologisk egenskap varierar bland individer i en befolkningsgrupp och vilket statistiskt samband denna variation har med individernas förväntade grad av genetisk likhet (vars storlek är känd genom släktskap och bestämd av ärftlighetslagarna; 100 procent för enäggstvillingar, 50 procent för förälder-barn, helsyskon och tvåäggstvillingar, 25 procent för halvsyskon och sedan i minskande grad i takt med att släktskapen avtar), kan man uppskatta det man inom beteendegenetiken kallar heritabiliteten, det vill säga arvets betydelse för egenskapen ifråga. Herabiliteten utgör den andel av variationen i den psykologiska egenskapen som statistiskt kan kopplas till de genetiska likheterna. Påverkan från miljön utgör den resterande andelen.
För den som vill veta mer om beteendegenetik och söker en lättläst framställning på svenska, vill jag särskilt rekommendera Marianne Rasmusons bok Född att tänka. Om intelligens och gener (Atlantis, 2000). Syskon. Lika bakgrund – olika liv (Natur och Kultur, 1992) av Judy Dunn och Robert Plomin kan också rekommenderas.
Befolkningsgrupper och inte individer
När man säger, att heritabiliteten för varaktig lycka kan uppskattas till 80 procent innebär det, att så stor andel av den totala variationen i lycka kan återföras på genetiska skillnader mellan individer. Det betyder inte att 80 procent av lyckonivån hos vilken individ som helst är genetiskt bestämd. Heritabiliteten som begrepp saknar innebörd annat än i statistiska studier av befolkningsgrupper. På individnivå är begreppet helt meningslöst.
Sanningen är den, att ingen idag kan uppskatta hur stor effekten av det genetiska arvet är på lyckan för en enskild individ. För att något sådant skall vara möjligt krävs inte bara en fullständig bild av en individs genuppsättning på molekylär nivå (vilket idag är praktiskt möjligt), utan också kunskap om vilka specifika gener och vilka kombinationer och varianter av dessa gener som styr den psykologiska egenskapen ifråga. Och den kunskapen är vi inte ens i närheten av idag.
Heritabiliteten är inte ett fixerat värde
Inte heller skall vi förvänta oss att heritabiliteten för en viss egenskap antar ett fixerat värde. Eftersom heritabiliteten är beroende av den totala variationens storlek, kan den bli olika stor i befolkningsgrupper som skiljer sig mycket i fråga om t ex ålder eller sociala förhållanden. Man kan därför bara jämföra skattningar av heritabiliteten i befolkningsgrupper som är likartade i sådana avseenden.
Hur mycket och på vilket sätt vi i allmänhet kan påverka lyckonivån är en fråga som fortfarande ligger i vida fältet. Mycket sådan forskning pågår inom positiv psykologi, där Sonja Lyubomirsky är en forskare som bidrar substantiellt. Hennes empiriska forskning håller i allmänhet högre nivå än hennes teoretiska bidrag till ”lyckans arkitektur”, även om den delen har väckt större uppmärksamhet i massmedia.
Om de lyckostrategier som Lyubomirsky med visst empiriskt stöd rekommenderar i Lyckans verktyg i längden verkligen har de effekter på lyckan som hon förväntar sig återstår alltså att se. Många av rekommendationerna är i alla fall bra och utbudet är så varierat att var och en bör kunna finna åtminstone ett eller annat som han eller hon känner för att prova. Utan ingående granskning kan jag inte finna skäl till att avråda från någon av dessa. Genomgången av depression och depressionsbehandling i slutet av boken är också väldigt bra och balanserad, och kan rekommenderas för den som känner sig nedstämd och olycklig.
I den utsträckning som Lyubomirskys rekommendationer i allmänhet och i längden visar sig vara effektiva, kan vi vara förvissade om att det då också i hög grad sker tack vare, och inte trots, våra genetiska arv. Det finns nämligen inget sådant som tankar, känslor och beteenden som i alla avseenden är frikopplade från våra gener, oavsett vad nu Lyubomirsky tycks ha för uppfattning om den saken.
1. Lyubomirsky S, Sheldon KM, Schade D. Pursuing happiness: the architecture of sustainable change. Review of General Psychology. 2005;9:111-31.
2. Lykken DT, Tellegen A. Happiness is a stochastic phenomenon. Psychological Sciences. 1996;7:186-9.
3. Rasmuson M. Född att tänka. Om intelligens och gener. Stockholm: Atlantis; 2000.
Visserligen går lyckan, som alla vet, upp och ner mer eller mindre från den ena stunden till den andra. Men det lär också finnas en mer stabil komponent att upptäcka i lyckan, en komponent som vi kan tukta och utveckla i motståndskraft och uthållighet medan vi lever livet, och som inte pendlar som börskurserna i takt med konjunkturer. Denna komponent är den verkliga och varaktiga lyckan, säger Lyubomirsky. (Skulle möjligen den hållbara lyckan ligga bättre i munnen för oss svenskar, nu sedan Miljöpartiet har infört ökad lycka som ett politiskt mål?)
Bestickande resonemang
Att detta är ett bestickande resonemang är kanske inte så lätt att genomskåda, eftersom siffrorna är korrekt hämtade från vetenskapliga arbeten, som också citeras. Men sammanställningen av dessa är ett exempel på vad man inom vetenskapen diplomatiskt brukar kalla för selektiv användning av tillgängliga data. Det innebär, i klartext, att man för fram de argument som talar för ett visst resonemang och undviker att nämna de som eventuellt talar emot.
Sådant ofog är allvarligt nog när man som forskare vänder sig till folk i allmänhet. Men än allvarligare är att Lyubomirsky gör gällande att man kan säga något meningsfullt om enskilda individers möjligheter till lycka med ledning av beteendegenetiska studier. Det kan man nämligen inte.
Arv och miljö: 50/10 eller 50/50 eller 80/20?
Lyubomirsky refererar till beteendegenetiska studier som övertygande visat, att cirka 50 procent av skillnader i upplevd lycka mellan individer kan förklaras av skillnader i genetiskt arv. Men samma studier har lika övertygande visat, att övriga 50 procent utgörs av påverkan från miljön. Studierna visar följaktligen att effektfördelningen mellan arv och miljö är 50/50, snarare än 50/10 som Lyubomirsky hävdar. Det innebär att hon i hög grad underskattar miljöpåverkan.
Vid närmare betraktande visar det sig att Lyubomirsky också har underskattat den genetiska effekten. Att den upplevda lyckan till 50 procent är bestämd av genetiska skillnader gäller bara när man, som merparten av de beteendegenetiska studierna har gjort, mäter den upplevda lyckonivån för stunden.
För att kunna bestämma effektfördelningen mellan arv och miljö när det gäller lyckonivån på den varaktiga lyckan, räcker det inte med en mätning vid ett tillfälle. Då måste man följa samma individer över tid och mäta lyckonivån vid flera tillfällen. Studier av sådant slag växer sannerligen inte på träd. Men åtminstone en studie (2) som är gjord på det viset, och som Lyubomirsky faktiskt citerar utan att riktigt beakta, har visat, att effektfördelningen mellan arv och miljö då blir en helt annan; uppåt 80 procent av skillnaderna mellan individer i varaktig lycka kan förklaras genom genetisk påverkan och endast 20 procent genom miljöpåverkan.
Selektiv användning av tillgängliga data
Det innebär att både den genetiska och den miljömässiga påverkan på varaktig lycka, enligt gedigna beteendegenetiska studier, är större än vad Lyubomirsky gör gällande i sin 40-procentslösning. Hon har helt enkelt varit selektiv när hon hämtat emiriskt stöd för den genetiska komponenten från beteendegenetiken, och helt bortsett från vad som där sägs om samtidig miljöpåverkan.
Uppskattningen av miljöns betydelse till cirka 10 procent har hon istället hämtat från artiklar som beskriver enkla samband mellan upplevd lycka och levnadsomständigheter, utan hänsyn till genetiska faktorer. Resultat från sådana studier kan inte paras ihop med resultat från beteendegenetiska studier, såsom Lyubomirsky gör. Studier av enkla samband mellan olika variabler, i det här fallet mellan upplevd lycka och levnadsförhållanden, kan inte heller säga något om orsaksförhållandet mellan variablerna, varken åt det ena eller åt det andra hållet.
Det innebär att två av de tre komponenterna i 40-procentslösningen är dåligt vetenskapligt underbyggda och i vissa avseenden rent av missvisande. Men hur är det då med den tredje komponenten, de avsiktliga handlingarna?
Vart tog de avsiktliga handlingarna vägen?
Om det nu är så, att 80 procent av den varaktiga lyckan bestäms av arv och 20 procent av miljö, blir det då inget kvar för de avsiktliga handlingarna? Och vad händer då med utsikterna att öka den varaktiga lyckan? Så små utsikter som 0 procent kan väl inte ens den mest framhärdande optimist tycka vara särskilt hoppingivande.
Lugn, bara lugn. Utsikterna är varken större eller mindre än vad de var tidigare, eftersom siffror av det här slaget faktiskt inte säger något om hur stora effekterna av arv och miljö är för en enskild individ. För att förstå varför behövs åtminstone en snabbkurs i beteendegenetik.
Beteendegenetik på mindre än 60 sekunder
Beteendegenetiken är en gren av psykologin som studerar det biologiska arvets betydelse för personlighetsegenskaper och beteendemönster. Beteendegenetiken utgår från, att individuella skillnader i psykologiska egenskaper beror på både arv och miljö. Genom att studera hur en viss psykologisk egenskap varierar bland individer i en befolkningsgrupp och vilket statistiskt samband denna variation har med individernas förväntade grad av genetisk likhet (vars storlek är känd genom släktskap och bestämd av ärftlighetslagarna; 100 procent för enäggstvillingar, 50 procent för förälder-barn, helsyskon och tvåäggstvillingar, 25 procent för halvsyskon och sedan i minskande grad i takt med att släktskapen avtar), kan man uppskatta det man inom beteendegenetiken kallar heritabiliteten, det vill säga arvets betydelse för egenskapen ifråga. Herabiliteten utgör den andel av variationen i den psykologiska egenskapen som statistiskt kan kopplas till de genetiska likheterna. Påverkan från miljön utgör den resterande andelen.
För den som vill veta mer om beteendegenetik och söker en lättläst framställning på svenska, vill jag särskilt rekommendera Marianne Rasmusons bok Född att tänka. Om intelligens och gener (Atlantis, 2000). Syskon. Lika bakgrund – olika liv (Natur och Kultur, 1992) av Judy Dunn och Robert Plomin kan också rekommenderas.
Befolkningsgrupper och inte individer
När man säger, att heritabiliteten för varaktig lycka kan uppskattas till 80 procent innebär det, att så stor andel av den totala variationen i lycka kan återföras på genetiska skillnader mellan individer. Det betyder inte att 80 procent av lyckonivån hos vilken individ som helst är genetiskt bestämd. Heritabiliteten som begrepp saknar innebörd annat än i statistiska studier av befolkningsgrupper. På individnivå är begreppet helt meningslöst.
Sanningen är den, att ingen idag kan uppskatta hur stor effekten av det genetiska arvet är på lyckan för en enskild individ. För att något sådant skall vara möjligt krävs inte bara en fullständig bild av en individs genuppsättning på molekylär nivå (vilket idag är praktiskt möjligt), utan också kunskap om vilka specifika gener och vilka kombinationer och varianter av dessa gener som styr den psykologiska egenskapen ifråga. Och den kunskapen är vi inte ens i närheten av idag.
Heritabiliteten är inte ett fixerat värde
Inte heller skall vi förvänta oss att heritabiliteten för en viss egenskap antar ett fixerat värde. Eftersom heritabiliteten är beroende av den totala variationens storlek, kan den bli olika stor i befolkningsgrupper som skiljer sig mycket i fråga om t ex ålder eller sociala förhållanden. Man kan därför bara jämföra skattningar av heritabiliteten i befolkningsgrupper som är likartade i sådana avseenden.
Om miljöfaktorer har ett brett spelrum blir den totala variationen stor, den genetiska variationen får relativt mindre betydelse och heritabiliteten blir låg. I en befolkning där läskunnigheten är förbehållen ett fåtal och många lever i fattigdom kan den ärftliga [intelligensvariationens] andel bli mindre än exempelvis i Sverige där alla barn går i skolan, är välnärda och har erfarenheter av moderna tekniker som TV och datorer. Ju mer likformig miljön är, desto mindre blir den totala variationen. De ärftliga olikheterna kommer då att dominera och heritabiliteten blir högre. Det är en ödets ironi att strävan mot jämlik utbildning obarmhärtigt leder till att de inneboende biologiskt grundade olikheterna blir tydligare. (3, s. 46-7)Hur mycket kan vi då påverka lyckan?
Hur mycket och på vilket sätt vi i allmänhet kan påverka lyckonivån är en fråga som fortfarande ligger i vida fältet. Mycket sådan forskning pågår inom positiv psykologi, där Sonja Lyubomirsky är en forskare som bidrar substantiellt. Hennes empiriska forskning håller i allmänhet högre nivå än hennes teoretiska bidrag till ”lyckans arkitektur”, även om den delen har väckt större uppmärksamhet i massmedia.
Om de lyckostrategier som Lyubomirsky med visst empiriskt stöd rekommenderar i Lyckans verktyg i längden verkligen har de effekter på lyckan som hon förväntar sig återstår alltså att se. Många av rekommendationerna är i alla fall bra och utbudet är så varierat att var och en bör kunna finna åtminstone ett eller annat som han eller hon känner för att prova. Utan ingående granskning kan jag inte finna skäl till att avråda från någon av dessa. Genomgången av depression och depressionsbehandling i slutet av boken är också väldigt bra och balanserad, och kan rekommenderas för den som känner sig nedstämd och olycklig.
I den utsträckning som Lyubomirskys rekommendationer i allmänhet och i längden visar sig vara effektiva, kan vi vara förvissade om att det då också i hög grad sker tack vare, och inte trots, våra genetiska arv. Det finns nämligen inget sådant som tankar, känslor och beteenden som i alla avseenden är frikopplade från våra gener, oavsett vad nu Lyubomirsky tycks ha för uppfattning om den saken.
1. Lyubomirsky S, Sheldon KM, Schade D. Pursuing happiness: the architecture of sustainable change. Review of General Psychology. 2005;9:111-31.
2. Lykken DT, Tellegen A. Happiness is a stochastic phenomenon. Psychological Sciences. 1996;7:186-9.
3. Rasmuson M. Född att tänka. Om intelligens och gener. Stockholm: Atlantis; 2000.
torsdag 11 mars 2010
Är socialt nätverk ett förbindelseled mellan subjektivt välbefinnande och livslängd?
Att psykologiskt välbefinnande kan ha gynnsamma effekter på vår hälsa, och därmed livslängd, får nu anses vara tämligen välbelagt (se min förra artikel). Men hur vi kommer från det ena till det andra, hur förbindelseleden mellan positiv välbefinnande och ökad livslängd ser ut, är ännu inte klarlagt.
Flera fysiologiska förbindelseled är vetenskapligt trovärdiga, liksom ett antal livsstilsfaktorer (1). Till exempel skulle positivt välbefinnande kunna minska mottagligheten för sjukdomar, genom att balansera kroppens stressreaktiva system, inverka gynnsamt på hjärtfrekvensen och sänka blodtrycket. Vad gäller livsstilsfaktorer har till exempel förbättrad sömnkvalitet, ökad motion och mer varierad diet belagda samband med både positivt välbefinnande och lägre risk för sjukdom och dödlighet.
Men våra sociala relationer har också stor inverkan på vår hälsa, en gynnsam sådan framför allt via socialt stöd och social integration, och en ogynnsam via sociala konflikter (2). Nu argumenterar två amerikanska forskare, Jingping Xu och Robert Roberts, i en ny studie (3) för, att det sociala nätverket också är ett förbindelseled mellan positivt välbefinnande och ökad livslängd. Frågan är om vi skall låta oss övertygas av deras argument.
Xu och Roberts bygger sin studie på ett representativt urval ur normalbefolkningen i ett distrikt i Kalifornien (Alameda County). Urvalet gjordes 1965 och omfattade då närmare 7 000 individer. Vid utgångspunkten 1965 undersöktes dessa individer i en lång rad avseenden som kan ha betydelse för fysisk och psykisk hälsa, däribland subjektivt välbefinnande och socialt nätverk. Individerna har sedan följts upp och undersökts på nytt med c:a 10 års mellanrum fram till 1994. Dödsfall och dödsorsaker (naturliga eller onaturliga) har kontinuerligt hämtats in från det officiella dödsregistret i Kalifornien.
Studien prövade denna hypotes: Subjektivt välbefinnande förutsäger livslängden i en normalpopulation på så sätt, att individer med högre grad av subjektivt välbefinnande vid studiens början (1965) löper en mindre risk att dö (oavsett dödsorsak) under loppet av de efterföljande 28 åren (1965-1993), jämfört med dem med lägre grad av subjektivt välbefinnande.
Med ”subjektivt välbefinnande” menar Xu och Roberts en sammanvägning av hur nöjd man är med sitt liv på det hela taget, hur ofta man upplever positiva känslor (såsom lycka, glädje, entusiasm) och hur sällan man upplever negativa känslor (såsom oro, ilska, stress).
Efter att Xu och Roberts tagit hänsyn till skillnader i ålder, kön, utbildning, sjukdomar och funktionshinder, och självupplevd hälsa hos individerna fann de, att subjektivt välbefinnande reducerade risken att dö (oavsett dödsorsak) under studiens uppföljningstid med 1,2 % per enhet på mätskalan. Teoretiskt skulle detta innebära en riskskillnad på 27 % mellan den högsta och den lägsta poängen för subjektivt välbefinnande, vilket är mycket. Men eftersom skalor som mäter subjektivt välbefinnande inte är av det slaget att den relativa risken per enhet låter sig multipliceras på ett tillförlitligt sätt, är det, som sagt, en rent teoretisk siffra, som därför skall tas med en rejäl nypa salt.
Resultatet bekräftade i alla fall forskarnas hypotes, och ligger dessutom i linje med resultaten från tidigare studier av detta samband. Men, det riktigt intressanta i studien sker när forskarna också tar hänsyn till skillnader i socialt nätverk mellan individerna.
Socialt nätverk mättes med ett sammanräknat värde (index) som omfattade civilstånd, kontakter med anhöriga, församlingstillhörighet och kyrkobesöksfrekvens, och andra gruppmedlemsskap. När detta index också vägdes in i resultatet försvann hela den riskreducerande effekten av subjektivt välbefinnande på dödligheten, fortfarande oavsett naturliga eller onaturliga dödsorsaker.
Denna intressanta förändring av resultatet tycks innebära, menar Xu och Roberts, att socialt nätverk kan vara ett förbindelseled mellan positiva känslor och dödlighet (och därmed också livslängd). Forskarna diskuterar, med stöd av tidigare studier, denna möjlighet både långt och detaljerat i sin artikel, vars huvudpunkter ändå utan alltför stor orättvisa låter sig sammanfattas: Individer som upplever en hög grad av subjektivt välbefinnande tycks ha lättare än andra att både bygga och upprätthålla ett socialt nätverk, möjligen genom mer positivt socialt samspel, större öppenhet och fördomsfrihet, samt högre precision och riktighet i social uppfattningsförmåga. Ett rikt socialt nätverk kan sedan bidra till ett längre liv genom moraliskt och praktiskt stöd, och genom en känsla av sammanhang, som i sin tur hjälper till att reducera stress och underlätta svårigheter i livet.
Men, skyndar sig Xu och Roberts att tillägga, för att med någon säkerhet kunna uttala sig om ett orsakssamband mellan subjektivt välbefinnande och livslängd, krävs en mer ingående och metodmässigt annorlunda studie än den de nu lagt fram. Och det gör de nog väldigt klokt i, eftersom även läsaren snabbt inser att såväl det subjektiva välbefinnandet och det sociala nätverkets kvalitet undersöktes vid ett och samma tillfälle, nämligen 1965 när urvalet ursprungligen gjordes. Xu och Roberts har nämligen inte, förvånansvärt nog, använt sig av några data från de senare uppföljningarna som fanns tillgängliga, förutom dödsfallsuppgifterna.
Vilken slutsats kan vi då dra av Xu och Roberts studie när det sociala nätverkets betydelse? Deras studie bekräftar resultaten från tidigare studier, nämligen att positiva känslor och subjektivt välbefinnande kan ha en gynnsam effekt på livslängden. De har också påvisat ett intressant samband mellan positiva känslor, socialt nätverk och livslängd, som möjligen skulle kunna innebära att socialt nätverk är ett förbindelseled mellan positiva känslor och livslängd. Men studiens uppläggning tillåter tyvärr inte en sådan slutsats, eftersom undersökningen av subjektivt välbefinnande och socialt nätverk gjordes vid ett och samma tillfälle. Det går då inte att utesluta att de positiva känslorna snarare är en konsekvens av det sociala nätverket än tvärt om.
Flera fysiologiska förbindelseled är vetenskapligt trovärdiga, liksom ett antal livsstilsfaktorer (1). Till exempel skulle positivt välbefinnande kunna minska mottagligheten för sjukdomar, genom att balansera kroppens stressreaktiva system, inverka gynnsamt på hjärtfrekvensen och sänka blodtrycket. Vad gäller livsstilsfaktorer har till exempel förbättrad sömnkvalitet, ökad motion och mer varierad diet belagda samband med både positivt välbefinnande och lägre risk för sjukdom och dödlighet.
Men våra sociala relationer har också stor inverkan på vår hälsa, en gynnsam sådan framför allt via socialt stöd och social integration, och en ogynnsam via sociala konflikter (2). Nu argumenterar två amerikanska forskare, Jingping Xu och Robert Roberts, i en ny studie (3) för, att det sociala nätverket också är ett förbindelseled mellan positivt välbefinnande och ökad livslängd. Frågan är om vi skall låta oss övertygas av deras argument.
Xu och Roberts bygger sin studie på ett representativt urval ur normalbefolkningen i ett distrikt i Kalifornien (Alameda County). Urvalet gjordes 1965 och omfattade då närmare 7 000 individer. Vid utgångspunkten 1965 undersöktes dessa individer i en lång rad avseenden som kan ha betydelse för fysisk och psykisk hälsa, däribland subjektivt välbefinnande och socialt nätverk. Individerna har sedan följts upp och undersökts på nytt med c:a 10 års mellanrum fram till 1994. Dödsfall och dödsorsaker (naturliga eller onaturliga) har kontinuerligt hämtats in från det officiella dödsregistret i Kalifornien.
Studien prövade denna hypotes: Subjektivt välbefinnande förutsäger livslängden i en normalpopulation på så sätt, att individer med högre grad av subjektivt välbefinnande vid studiens början (1965) löper en mindre risk att dö (oavsett dödsorsak) under loppet av de efterföljande 28 åren (1965-1993), jämfört med dem med lägre grad av subjektivt välbefinnande.
Med ”subjektivt välbefinnande” menar Xu och Roberts en sammanvägning av hur nöjd man är med sitt liv på det hela taget, hur ofta man upplever positiva känslor (såsom lycka, glädje, entusiasm) och hur sällan man upplever negativa känslor (såsom oro, ilska, stress).
Efter att Xu och Roberts tagit hänsyn till skillnader i ålder, kön, utbildning, sjukdomar och funktionshinder, och självupplevd hälsa hos individerna fann de, att subjektivt välbefinnande reducerade risken att dö (oavsett dödsorsak) under studiens uppföljningstid med 1,2 % per enhet på mätskalan. Teoretiskt skulle detta innebära en riskskillnad på 27 % mellan den högsta och den lägsta poängen för subjektivt välbefinnande, vilket är mycket. Men eftersom skalor som mäter subjektivt välbefinnande inte är av det slaget att den relativa risken per enhet låter sig multipliceras på ett tillförlitligt sätt, är det, som sagt, en rent teoretisk siffra, som därför skall tas med en rejäl nypa salt.
Resultatet bekräftade i alla fall forskarnas hypotes, och ligger dessutom i linje med resultaten från tidigare studier av detta samband. Men, det riktigt intressanta i studien sker när forskarna också tar hänsyn till skillnader i socialt nätverk mellan individerna.
Socialt nätverk mättes med ett sammanräknat värde (index) som omfattade civilstånd, kontakter med anhöriga, församlingstillhörighet och kyrkobesöksfrekvens, och andra gruppmedlemsskap. När detta index också vägdes in i resultatet försvann hela den riskreducerande effekten av subjektivt välbefinnande på dödligheten, fortfarande oavsett naturliga eller onaturliga dödsorsaker.
Denna intressanta förändring av resultatet tycks innebära, menar Xu och Roberts, att socialt nätverk kan vara ett förbindelseled mellan positiva känslor och dödlighet (och därmed också livslängd). Forskarna diskuterar, med stöd av tidigare studier, denna möjlighet både långt och detaljerat i sin artikel, vars huvudpunkter ändå utan alltför stor orättvisa låter sig sammanfattas: Individer som upplever en hög grad av subjektivt välbefinnande tycks ha lättare än andra att både bygga och upprätthålla ett socialt nätverk, möjligen genom mer positivt socialt samspel, större öppenhet och fördomsfrihet, samt högre precision och riktighet i social uppfattningsförmåga. Ett rikt socialt nätverk kan sedan bidra till ett längre liv genom moraliskt och praktiskt stöd, och genom en känsla av sammanhang, som i sin tur hjälper till att reducera stress och underlätta svårigheter i livet.
Men, skyndar sig Xu och Roberts att tillägga, för att med någon säkerhet kunna uttala sig om ett orsakssamband mellan subjektivt välbefinnande och livslängd, krävs en mer ingående och metodmässigt annorlunda studie än den de nu lagt fram. Och det gör de nog väldigt klokt i, eftersom även läsaren snabbt inser att såväl det subjektiva välbefinnandet och det sociala nätverkets kvalitet undersöktes vid ett och samma tillfälle, nämligen 1965 när urvalet ursprungligen gjordes. Xu och Roberts har nämligen inte, förvånansvärt nog, använt sig av några data från de senare uppföljningarna som fanns tillgängliga, förutom dödsfallsuppgifterna.
Vilken slutsats kan vi då dra av Xu och Roberts studie när det sociala nätverkets betydelse? Deras studie bekräftar resultaten från tidigare studier, nämligen att positiva känslor och subjektivt välbefinnande kan ha en gynnsam effekt på livslängden. De har också påvisat ett intressant samband mellan positiva känslor, socialt nätverk och livslängd, som möjligen skulle kunna innebära att socialt nätverk är ett förbindelseled mellan positiva känslor och livslängd. Men studiens uppläggning tillåter tyvärr inte en sådan slutsats, eftersom undersökningen av subjektivt välbefinnande och socialt nätverk gjordes vid ett och samma tillfälle. Det går då inte att utesluta att de positiva känslorna snarare är en konsekvens av det sociala nätverket än tvärt om.
1. Pressman SD, Chohen S. Does positive affect influence health? Psychological Bulletin. 2005;131:925-71.
2. Chohen S. Social relationships and health. American Psychologist. 2004;59:676-84.
3. Xu J, Roberts RE. The power of positive emotions: It´s a matter of life or death - subjective well-being and longevity over 28 years in a general population. Health Psychology. 2010;29:9-19.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
