tisdag 19 april 2011

Martin Seligman som trädgårdsmästare

Som jag tidigare förutspått är Martin Seligmans nya bok Flourish. A Visionary New Understanding of Happiness and Well-being (New York: Free Press, 2011) inte någon akademisk tungviktare. Tråkigt nog, är den inte heller som motvikt särskilt kul.

Seligman tycks ha skrivit sin bok till stora delar för att det var för varmt att gå ut, lämnad ensam som han var med ingenting att göra på hotellet i en grekisk semesterort, medan barn och hustru begivit sig till stranden. Skriven snarast som ett tidsfördriv utan någon bestämd målgrupp i tankarna, saknar den fokus och har blivit det mest pratigt självupptagna, mest självtillräckligt yviga och minst genomtänkta, som hittills har kommit ur hans penna.

Större delen av boken ägnas åt olika projekt inom positiv psykologi som Seligman varit involverad under de senaste tio åren, bland annat inrättandet av en akademisk utbildning i tillämpad positiv psykologi, tillämpning av positiv psykologi i grundskolan och den senaste satsningen på psykologisk träning av amerikanska soldater, Comprehensive Soldier Fitness, som jag tidigare skrivit om. Framställningen betonar naturligtvis det förtjänstfulla i alla dessa projekt och kritiska reflektioner lyser med sin frånvaro. Däremot finns i bokens första kapitel några kritiska reflektioner kring utvecklingen av positiv psykologi, och hans egen insats i sammanhanget, under det gångna decenniet som det kan vara värt att stanna upp vid.

Seligman kritiserar, med rätta, att det har varit för stort fokus på lycka som huvudintresset för positiv psykologi, vilket delvis har att göra med terminologin. Termen ”lycka” är alltför förknippad med den medvetna upplevelsen av glädje och njutning för att innebörden skall kunna sträckas ut till att även omfatta sådant som engagemang och mening, och som finns med som delaspekter av det Seligman avser med äkta lycka (authentic happiness). I efterhand framstår därför Seligmans term ”äkta lycka” som mindre välvald, eftersom den bidragit till den alltför starka fokuseringen på lycka i snäv mening.

Av liknande skäl är inte heller de vanligast förekommande mätmetoderna helt adekvata. Oavsett om man frågar efter hur lycklig man är just nu eller hur nöjd man är med livet i stort, har svaren ett ganska starkt samband med hur man känner sig och i vilken sinnesstämning man befinner sig i när man svarar. Så även på den vägen blir positiv psykologi och dess inriktning alltför bundna till positiva känslolägen, till förfång för områden som engagemang och livsmening, som inte nödvändigtvis är förknippade med positiva känslor överhuvudtaget. Positiv psykologi har till stor del av dessa skäl, menar Seligman, reducerats till ett slags lyckologi åtföljd i nyhetsmedia av den förfärlige smileygubben.

Dessutom, och som en följd av koncentration på subjektiva känslor och motsvarande mätmetoder, har det varit en alltför stark betoning av subjektiva effektmått. Positiva känslor är ju naturligtvis en subjektiv variabel, som också måste mätas med subjektiva mått. Men sådant som engagemang, mening, goda relationer och prestationer, variabler som Seligman (och många med honom) också vill placera inom den positiva psykologins domäner, har både en subjektiv och en objektiv sida. Man kan ju faktiskt vara övertygad om att man är engagerad, har ett meningsfullt liv, lever i goda relationer och är högpresterande och samtidigt ha fel, till och med vara förledd att tro det. Därför behöver vi såväl subjektiva som objektiva effektmått, menar Seligman, och det är svårt att inte instämma till fullo. Det är naturligtvis av särskild vikt när man nu diskuterar och överväger att använda sig av lyckomätningar som effektmått för välfärdspolitiska mål.

Det är synd att Seligman inte lagt större möda på att utveckla dessa synpunkter istället för att plottra bort sin bok på mer eller mindre självglorifierande historieskrivning. Men kanske är det så att han i första hand är frifräsaren som sår idéer och som får andra att pröva bäringen, utforma detaljerna och se till att det hela växer till sig. Vem som slutligen tar åt sig äran för de praktfulla rosorna är väl ändå inte allt för svårt att gissa.