torsdag 6 januari 2011

Relationer och psykiskt välbefinnande

Resultaten från en rad tidigare studier tyder på, att gifta personer i allmänhet är psykiskt friskare, mer välmående och mer nöjda med livet än vad både sammanboende människor utan att vara gifta och ensamstående människor är.  Äktenskapet tycks alltså både skydda mot psykisk ohälsa och främja psykologisk välbefinnande.

Men är det så säkert att man skall förstå resultaten på det sättet? Kan det inte lika gärna vara så att gifta personer helt enkelt är psykiskt friskare än ogifta, innan de ingår äktenskap? Och att de friska oftare än de sjuka är gifta, genom att de kanske är mer attraktiva på äktenskapsmarknaden? I så fall skulle studier som jämför gifta och ogifta med varandra i det här avseendet bli missvisande genom en så kallad selektionseffekt; den positiva effekten av äktenskap är i själva verket effekterna av en systematisk personlighetsmässig skillnad mellan individerna i de jämförda grupperna.

Ett annat viktigt förhållande som man också måste beakta är att äktenskap i allmänhet är mer varaktiga än samboförhållanden. Det kan därför vara rimligt att anta att det snarare är relationens varaktighet än skillnaden i civilstånd som ligger bakom de skillnader i psykiska hälsa som man har funnit mellan gifta och sammanboende utan äktenskap. Den faktorn har inte beaktats tillräckligt i studier hittills.

Nu rapporterar en grupp forskare från Nya Zeeland under ledning av Dr Sheree Gibb en intressant och välgjord studie (1) av samband mellan relationer och psykisk hälsa, som tar ett stort kliv i riktning mot att lösa både problemet med selektionseffekten och frågan om varaktighetens kontra civilståndet betydelse i sammanhanget. Forskarna har följt närmare 1300 individer från födelsen 1977 och fram till att de var 30 år gamla, och under tiden samlat in en mycket stor och varierad mängd psykiatrisk, psykologisk och sociologisk data om individerna och deras uppväxtförhållanden.

Dessa individer tillfrågades vid två tillfällen, vid 25 respektive 30 års ålder, om sin psykiska hälsa, om dåvarande eventuella äktenskap och samboförhållanden och hur länge dessa i förekommande fall hade pågått. Genom den stora mängden bakgrundsdata om individerna som här fanns tillgänglig, kunde forskarna ta hänsyn till och kontrollera för en lång rad faktorer som skulle kunna ge upphov till systematiska fel i studien, däribland den psykiska hälsan innan individerna eventuellt hade gift sig eller blivit sambo.

Resultatet av studien visar (se figur), att förekomsten av missbruk, depression och suicidtankar, men däremot inte ångeststörningar, minskade betydligt med relationens längd, för både kvinnor och män. Bland individer i relationer som varat fem år eller längre var förekomsten av psykisk störning, totalt sett, närmare hälften så vanligt som bland ensamstående. Civilståndet, det vill säga om man var gift eller endast sambo, spelade inte någon roll när man tog hänsyn till relationens varaktighet.
    
Samband mellan relationens längd (år) och psykiska störningar (procent)

Dessa resultat ligger i linje med och bekräftar tidigare studier av sambandet mellan relationer och psykiskt välbefinnande. Forskarnas slutsats är därför, att ökad varaktighet i relationer, oavsett civilstånd, har en skyddande effekt på den psykiska hälsan, för både män och kvinnor.

Det här är viktig information om relationers betydelse ur ett hälsoperspektiv, särskilt för unga människor och för dem som har ökad risk att drabbas av psykiska besvär. Rådet att vårda och bevara våra kärleksrelationer kanske lika självklart bör ingå bland alla andra självklara hälsoråd, såsom att inte äta för mycket, att inte röka, att motionera och att borsta tänderna innan man kryper ner för kvällen.

1. Gibb SJ, Fergusson DM, Horwood LJ. Relationship duration and mental health outcomes: findings from a 30-year longitudinal study. British Journal of Psychiatry. 2011;198:24-30.