En Bok om lycka

Trots att lyckan alltid har varit ett centralt tema i filosofin, är det hitintills få moralfilosofer som har deltagit i och diskuterat det passionerade intresse som ämnet väckt under de senaste tio åren. Fältet har lämnats fritt för ekonomer, sociologer, psykologer och självutnämnda lyckologer, på bekostnad av mer djupgående etiska reflektioner i jakten på lyckan.

Det är därför glädjande att den eminenta moralfilosofen Sissela Bok funnit mödan värd att i sin senaste bok, Exploring Happiness. From Aristotle to Brain Science (Yale University Press, 2010) föra samman vad filosofer, poeter, religiösa förkunnare och andra har skrivit och tänkt om lyckan med den moderna natur- och samhällsvetenskapliga forskningen inom området, och mot den bakgrunden granska de eviga moraliska frågorna om hur vi skall leva såväl våra egna liv som våra liv tillsammans. Trots det begränsade formatet i sidor räknat, är boken genom sin kärnfullhet lika omfångsrik till innehållet som undertiteln utlovar, lärd och eftertänksam men samtidigt lättsamt skriven i bästa essaytradition, och överraskande personligt hållen, både i biografisk och i etisk mening. Hennes kunskaper inom ”de två kulturerna” är lika imponerande som hennes granskningar är givande att följa. Detta är faktiskt en bok som det är svårt att lägga ifrån sig.

Varaktig lycka – Freud mot Russell

Ett av många avsnitt i boken som jag tycker är särskilt intressant är Boks parallelläsning av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen (1930, svensk utgåva 1932) och Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig (1930, svensk utgåva 1931), med utgångspunkt i frågan: Är varaktig lycka uppnåelig?

För Freud, som var den renodlade hedonisten av de två, framstod människans situation som tragisk. Människan vill, enligt lustprincipen, inget hellre än evig njutning och lycka, men tanken att människan skall vara lycklig finns helt enkelt inte med i skapelseplanen. ”Vad man menar med lycka i ordets egentligaste betydelse uppstår ur den ofta plötsliga tillfredsställelsen av kraftigt uppdämda behov och kan genom sin art inte förekomma som annat än episodiskt fenomen. Varje förlängning av den situationen, som lustprincipen kräver, ger bara en känsla av ljum tillfredsställelse; vi är skapade så, att vi endast kan njuta kontrasten intensivt, men själva tillståndet njuter vi endast i obetydlig grad.” (1, s. 19)

Russell däremot, som inte såg sinnesnjutningen som den enda formen av lycka, var mer optimistisk. Där de yttre förhållandena inte är avgjort olyckliga, bör en människa kunna vara lycklig, menade Russell, under förutsättning att hennes strävanden och intressen riktas utåt, inte inåt: ”Den lyckliga människan är den som lever objektivt, som har fria sympatier och vidsträckta intressen, som tryggar sin lycka genom dessa intressen och sympatier och därigenom att de i sin tur göra henne till föremål för många andras sympatier och intressen.” (2, ss. 177-8)

Personliga influenser

Bok resonerar på ett övertygande sätt om hur författarnas personliga omständigheter och temperament sannolikt kom att prägla deras respektive bilder av mänsklig lycka. Dessa personliga influenser medförde också att både Freud och Russell var mer än berättigat övertygade om den egna uppfattningens sanningshalt, på bekostnad av förmågan och viljan att se frågan ur något annat perspektiv än det egna.

Nuförtiden finns empirisk forskning som i viss mån kan hjälpa oss att bedöma sanningshalten i dessa båda klassiska positioner, den mer deterministiska, som Freud representerade, och den som tillmäter våra avsiktliga handlingar och de yttre omständigheterna avgörande betydelse. Även om det ännu är för tidigt att avgöra frågan, så talar väl en hel del för att den senare positionen, den som Russell förespråkade, är den mer korrekta. Icke desto mindre är det inte ovanligt att lyckoforskare anser frågan redan vara avgjord och, lika envetna och lika trosvissa som Freud och Russell, på tämligen lösa boliner men i nutidens förrädiskt vetenskapliga språkdräkt försöker övertyga den intresserade allmänheten och utan tvekan ger bestämda råd och långtgående rekommendationer.

Lyckoforskning – en riskfaktor?

Kanske är det så, säger Bok med hänsyftning till sådana företeelser bland samtidens lyckoforskare, att de personliga influenser på uppfattningen om varaktig lycka som man så tydligt kan spåra hos både Freud och Russell utgör en speciell utmaning för lyckoforskningen. Lyckoforskning som sådan kanske påverkar sinnestämningen hos dem som bedriver den, på så sätt att de förleds till överdriven tilltro till möjligheterna och tillvägagångssätten att öka lyckan, i analogi med hur forskning om misshandel och tortyr kan utgöra en risk för dessa forskares egen psykiska hälsa.

Forskare eller förkunnare?

Här tror jag att Sissela Bok har satt fingret på en mycket viktig punkt. Nog är det obestridligen så att personliga omständigheter och personligt, känslomässigt engagemang överhuvudtaget tillmäts en säregen betydelse inom det positiva psykologiska fältet, för dess tillblivelse, dess uppgift och dess utveckling. Det gäller alltifrån legenden om hur idén till fältet uppstod i ett newtonskt moment i Martin Seligmans trädgärd i slutet av 90-talet, till att namnkunniga företrädare för positiv psykologi på världskongressen tio år senare säger sig ha uppdraget (mission) att förändra världen. Är det då osannolikt att anta, att även forskningen kan bli lidande på grund av det personliga engagemanget?

Detta tema har tidigare belysts på ett ingående och träffande sätt i Bright-sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America (Metropolitan Books, 2009) av journalisten Barbara Ehrenreich, som ser det notoriska positiva tänkandet som en attityd djupt rotad i den amerikanska kulturen. Sissela Bok ger uppslag till en annan minst lika intressant infallsvinkel och som dessutom har den fördelen att inte vara bunden till en viss kulturkrets.

Lojalitet inte alltid positivt

Vad är det som gör att just positiv psykologi, till skillnad från alla andra psykologiska fält, är så svag för generaliseringar, överdrifter och patos hos sina företrädare? Sissela Bok har levererat en hypotes som är fullt rimlig; att forskares lojalitet med sin egen forskning kan ”förbättra” forskningsresultaten är ett sedan länge uppmärksammat problem inom den psykiatriska behandlingsforskningen, inom vilken man också tagit mått och steg för att både utforska omfattningen och minimera dess inflytande. Dessa metoder skulle sannolikt kunna tillämpas även på lyckoforskningen, men det förutsätter att någon finner det mödan värt. Låt oss hoppas på det.

1. Freud S. Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Bonniers; 1983.
2. Russell B. Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Stockholm: Natur och kultur; 1951.