En mycket snarlik bild av svenskarna får vi om vi tittar på resultaten från World Values Survey (WVS), som vid fem tillfällen sedan 1982 undersökt hur lyckliga världens folk är. Till skillnad från Eurobarometern ställer WVS en direkt fråga om lycka: ”Om man ser i stort, skulle Du säga att Du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte alls lycklig?” Så här svarade de tillfrågade i Sverige (figur 2):
Även på den direkta frågan om lyckokänslor svarar c:a 95 procent av svenskarna att de är ganska lyckliga eller mycket lyckliga, oavsett vilket år man frågar under nästan en 30-årsperiod. Möjligen kan man ana en trend mot att andelen som upplever sig mycket lyckliga ökar under perioden, från 28 procent 1982 till 43 procent 2006. En liknande trend finns också i Eurobarometern: 1999 svarade 36 procent att de var mycket nöjda med livet; 2009 hade denna andel stegvis, om än inte jämt, nått 46 procent.
Om nu svenskarna är så lyckliga, och allt fler upplever sig alltmer lyckliga, varför finns då detta stora och allmänna intresse för positiv psykologi, för lyckoforskningen och för dess avsättning i handböcker om hur man blir lycklig? (Ja, intresset är lika stort i Danmark) Kan vi bli lyckligare?
Handlar det kanske om samma motsägelsefulla konsekvens som Anders Isaksson tyckte sig se på välfärdsområdet i stort; ”ju jämlikare de ekonomiska och sociala villkoren blir, desto större blir både fixeringen vid skillnaderna och upplevelsen av dem” (1, s. 209). Johann Sebastian Bach uttryckte något liknande många år tidigare: ju närmare vi kommer harmonin, desto tydligare urskiljer vi dissonanser.
Kanske är det så även med lyckan; ju lyckligare vi blir, desto känsligare och mer utsatta blir vi för lyckans obönhörliga svängningar.
1. Isaksson A. Alltid mer, aldrig nog. Om medborgaren, staten och välfärden. Stockholm: T. Fischer & Co; 1994.
