Positiv Psykologi

Scouter redo inför ångest och depression

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Thu, 16 Aug 2012 13:16:00 +0000

Amerikanska flickscouterna (Girl Scouts USA) har tagit hjälp av Martin Seligman och positiv psykologi för att utveckla ett ”lyckoforskningsmärke”, det så kallade Science of Happiness Badge, som en del av deras program för scouters förkovran inom vetenskap och teknik. Det rapporterade nyligen tidskriften Monitor on Psychology.

Science of Happiness Badge

Syftet med märket, som riktar sig till flickor i åldern 10-12 år, är att öka flickornas intresse för psykologi och lyckoforskning men framför allt hoppas man på att aktiviteterna förknippade med märket skall kunna förebygga ångest och depression under de efterföljande ungdomsåren.

”Efter puberteten ökar förekomsten av depression mycket kraftigt, men om du kan arbeta med barnen strax dessförinnan kan du bidra till att minska den”, säger Seligman till Monitor on Psychology. Därför lyckoforskningsmärket. Fånigt? Inte alls. Överspända förhoppningar? Möjligen, men ”det har gjorts 21 upprepade studier runt om i världen av att undervisa barn i åldrarna 10 till 12 år i de färdigheter [som ingår i programmet för lyckoforskningsmärket], och metaanalyser av dessa har visat betydande minskning av depression och ångest under åren därefter”, säger Seligman.

Lyckoforskningsmärket är i alla fall ett lovvärt initiativ, inte minst mot bakgrund av den senaste rapporten om psykisk ohälsa bland amerikanska ungdomar, publicerad helt nyligen i Archives of General Psychiatry (2012;69:372-80). Denna mycket välgjorda studie, som bygger på diagnostiska intervjuer med 10 148 ungdomar mellan 13 och 17 år, representativa för den amerikanska befolkningen i åldersspannet, fann att 40,3 % av ungdomarna hade minst en tydligt diagnostiserbar psykisk störning under de 12 månader som närmast föregick studien, och 23,4 % under de närmast föregående 30 dagarna. Ångestsyndrom (såsom fobier, panikångest) var vanligast, följt av beteendestörningar (såsom ADHD, ätstörning), depressiva störningar samt drog- och alkoholmissbruk. Ångest, depression och ätstörningar var betydligt vanligare bland flickor medan övriga beteendestörningar och missbruk var något vanligare bland pojkar.

Studien visar med andra ord att psykiska störningar är förskräckande vanliga bland amerikanska ungdomar redan under tonårstiden. Kvalificerade bedömare (Evidence-Based Mental Health, 2012;15:65) anser att resultatet av studien i stora drag är generaliserbara till andra länder. Socialstyrelsen gör i sin Folkhälsorapport 2009 uppskattningen, att 29 % av kvinnorna och 7 procent av männen i Sverige i åldrarna 16 till 19 år lider av ängslan, oro eller ångest, vilket ligger i linje med resultatet i den amerikanska studien.

Ett lyckoforskningsmärke vore kanske något att tänka på även för Svenska Scoutförbundet.

Martin Seligman som trädgårdsmästare

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Tue, 19 Apr 2011 19:45:00 +0000

Som jag tidigare förutspått är Martin Seligmans nya bok Flourish. A Visionary New Understanding of Happiness and Well-being (New York: Free Press, 2011) inte någon akademisk tungviktare. Tråkigt nog, är den inte heller som motvikt särskilt kul.

Seligman tycks ha skrivit sin bok till stora delar för att det var för varmt att gå ut, lämnad ensam som han var med ingenting att göra på hotellet i en grekisk semesterort, medan barn och hustru begivit sig till stranden. Skriven snarast som ett tidsfördriv utan någon bestämd målgrupp i tankarna, saknar den fokus och har blivit det mest pratigt självupptagna, mest självtillräckligt yviga och minst genomtänkta, som hittills har kommit ur hans penna.

Större delen av boken ägnas åt olika projekt inom positiv psykologi som Seligman varit involverad under de senaste tio åren, bland annat inrättandet av en akademisk utbildning i tillämpad positiv psykologi, tillämpning av positiv psykologi i grundskolan och den senaste satsningen på psykologisk träning av amerikanska soldater, Comprehensive Soldier Fitness, som jag tidigare skrivit om. Framställningen betonar naturligtvis det förtjänstfulla i alla dessa projekt och kritiska reflektioner lyser med sin frånvaro. Däremot finns i bokens första kapitel några kritiska reflektioner kring utvecklingen av positiv psykologi, och hans egen insats i sammanhanget, under det gångna decenniet som det kan vara värt att stanna upp vid.

Seligman kritiserar, med rätta, att det har varit för stort fokus på lycka som huvudintresset för positiv psykologi, vilket delvis har att göra med terminologin. Termen ”lycka” är alltför förknippad med den medvetna upplevelsen av glädje och njutning för att innebörden skall kunna sträckas ut till att även omfatta sådant som engagemang och mening, och som finns med som delaspekter av det Seligman avser med äkta lycka (authentic happiness). I efterhand framstår därför Seligmans term ”äkta lycka” som mindre välvald, eftersom den bidragit till den alltför starka fokuseringen på lycka i snäv mening.

Av liknande skäl är inte heller de vanligast förekommande mätmetoderna helt adekvata. Oavsett om man frågar efter hur lycklig man är just nu eller hur nöjd man är med livet i stort, har svaren ett ganska starkt samband med hur man känner sig och i vilken sinnesstämning man befinner sig i när man svarar. Så även på den vägen blir positiv psykologi och dess inriktning alltför bundna till positiva känslolägen, till förfång för områden som engagemang och livsmening, som inte nödvändigtvis är förknippade med positiva känslor överhuvudtaget. Positiv psykologi har till stor del av dessa skäl, menar Seligman, reducerats till ett slags lyckologi åtföljd i nyhetsmedia av den förfärlige smileygubben.

Dessutom, och som en följd av koncentration på subjektiva känslor och motsvarande mätmetoder, har det varit en alltför stark betoning av subjektiva effektmått. Positiva känslor är ju naturligtvis en subjektiv variabel, som också måste mätas med subjektiva mått. Men sådant som engagemang, mening, goda relationer och prestationer, variabler som Seligman (och många med honom) också vill placera inom den positiva psykologins domäner, har både en subjektiv och en objektiv sida. Man kan ju faktiskt vara övertygad om att man är engagerad, har ett meningsfullt liv, lever i goda relationer och är högpresterande och samtidigt ha fel, till och med vara förledd att tro det. Därför behöver vi såväl subjektiva som objektiva effektmått, menar Seligman, och det är svårt att inte instämma till fullo. Det är naturligtvis av särskild vikt när man nu diskuterar och överväger att använda sig av lyckomätningar som effektmått för välfärdspolitiska mål.

Det är synd att Seligman inte lagt större möda på att utveckla dessa synpunkter istället för att plottra bort sin bok på mer eller mindre självglorifierande historieskrivning. Men kanske är det så att han i första hand är frifräsaren som sår idéer och som får andra att pröva bäringen, utforma detaljerna och se till att det hela växer till sig. Vem som slutligen tar åt sig äran för de praktfulla rosorna är väl ändå inte allt för svårt att gissa.

True grit

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Mon, 14 Feb 2011 14:55:00 +0000

Three ideologies have arisen in the past century that have sought to overthrow democracy by force: fascism, communism, and jihadist Islam. … Psychology materially aided in the defeat of the first two threats, and in doing so it carved out its identity. We are proud to aid our military in defending and protecting our nation right now, and we will be proud to help our soldiers and their families into the peace that will follow. (1)

Med de orden avslutar Martin Seligman och Raymond Fowler, både ledande inom positiv psykologi och båda tidigare ordföranden för American Psychological Association (APA), den första offentliga presentationen av Comprehensive Soldier Fitness (CSF). Visionärt, eller bara patetiskt? Hur som helst är CSF utan tvekan det mest storskaliga – och mest kontroversiella – projekt som Seligman och hans positiva psykologkolleger hitintills tagit sig an.

CSF, som väl skulle kunna översättas som soldatens allsidiga kondition, är ett utvecklingsprogram för psykologisk styrka och kondition för all personal inom den amerikanska armen (U.S. Army), vilket rör sig om cirka 1,1 miljoner individer. Programmet är baserat på principer från positiv psykologi och syftar, kortfattat, till att öka psykologisk styrka och positiv prestationsförmåga och till att minska förekomsten av psykisk ohälsa (t ex posttraumatisk stressreaktion) och anpassningsstörningar, såväl i strid som efter hemkomsten.

Initiativtagare och högsta ansvariga för CSF är general George W. Casey Jr., personalchefen för hela armen. Programmet är utvecklat av en grupp psykologer under ledning av Martin Seligman och har implementerats allt efterhand under 2010. Det beräknas vara helt igång under våren 2011.

Dr. Martin Seligman, general George Casey, Dr. Karen Reivich

CSF har fyra huvudkomponenter (2, 3):

Ett datoriserat test, Global Assessment Tool (GAT), som bedömer fyra definierade aspekter av den psykologiska konditionen: emotionell, social, familjemässig och andlig kondition. Samtliga anställda, oavsett rang, skall genomgå detta test vid upprepade tillfällen, vilket medger genomsnittliga mått för hela armen på dessa områden. Det medger i sin tur ett slags utvärdering av hur effektivt CSF är. Hittills har cirka 900 000 personer genomgått testet.
Individuellt utformade självhjälps- och träningsprogram med ledning av resultaten på GAT.
Ett utbildnings- och träningsprogram för alla, vars syfte är att utveckla psykologisk motståndskraft och härdighet i strid.
En utbildning av ett mindre antal tränare i psykologisk motståndskraft. Hittills har cirka 2 500 sådana tränare utbildats.

Etiska frågor lyser helt med sin frånvaro i presentationen i American Psychologist. Även det faktum att psykologiska test ansågs så kontroversiella, att alla sådana rensades ut från samtliga personakter i US Army så sent som 1980 på initiativ av Carter-administrationen, berörs inte heller med ett ord. Men det är klart, för något som per definition är positivt är väl sådant om inte ovidkommande så av underordnad betydelse.

Inte heller hur väl (eller hur dåligt) det hela fungerar vet vi något om, eftersom någon utvärdering inte har offentliggjorts. Men att döma av det enda offentliggjorda exempel på ett individuellt testresultat från GAT, ett resultat som sedan skall ligga till grund för individens utveckling av den rätta tågan, har man skäl att befara något som ligger om än inte bortom frihet så definitivt bortom värdighet:

(klicka på bilden för att förstora)

Så här beskrivs och tolkas resultatet som åskådliggörs i figuren (4, p. 14-15):

Figure 1 shows the GAT scores for a male lieutenant and how his scores compare with the norms for the initial sample. As can be seen, he is (relatively) a cheerful and optimistic individual, strongly oriented to friends and family. Those are his notable assets. However, when compared with other soldiers, he is not strongly engaged in his work in the Army, and he seems to lack a strong sense of meaning and purpose. He is not active in his coping, and by his own report, he is not a flexible thinker. These characteristics may limit his ability to handle adversity effectively if and when encountered. … [The results] suggest that this soldier might benefit from training that encourages flexible thinking and active problem solving as well as training that help him see the larger significance of his work and life. Given his already strong relationships with friends and family, he might further benefit from advanced training in these areas, with an eye to using these assets to enhance his fitness in other domains.

När man läser detta går åtminstone mina tankar till något slags psykologisk ingenjörskonst eller känsloteknologi som hämtad från Aldous Huxleys sköna nya värld snarare än amerikansk psykologi 2011. Det intrycket förstärks när man läser (1) att Seligmans förebild till den positiva psykologins moderna krigstjänstgöring är psykologen Robert Yerkes, som under första världskriget konstruerade två uppsättningar av intelligenstest för den amerikanska armén, alfa för läskunniga och beta för dem utan boklig bildning. Här är en bild på dåtidens amerikanska psykologer i fälttjänst för intelligensmätning, med Yerkes i den lilla infällda bilden i nedre högra hörnet.

Psykologin drar ut i krig. Camp Greenleaf, Georgia 1918

Första världskrigets behov av intelligenstester etablerade såväl intelligensbegreppet som intelligensmätningen för bruk även i det samhället och gjorde därmed psykologer till en ny och efterfrågad yrkeskår. Under andra världskriget uppmärksammades amerikanska soldaters psykiska hälsa mer än tidigare och psykologer rekryterades till armén även för tjänstgöring vid militära psykiatriska kliniker. Efter kriget fick dessa psykologer, och många därtill, poster inom Veterans Administration, vilket i sin tur lade grunden för den snabba tillväxten av psykologer inom psykiatrisk verksamhet världen över under efterkrigstiden.

I likhet med dessa historiska förlopp spås nu även den positiva psykologin, i kraft av den förväntade framgången för CSF, en lysande framtid. Efter armén väntar en hel befolkning på att testas och utbildas i liknande program som CSF och Seligman ser framför sig hur allt från utbildning och sjukvård till privat näringsliv kommer att revolutioneras. Det är minst sagt ett häpnadsväckande – och kontroversiellt – perspektiv som målas upp. Är det kanske till och med så kontroversiellt, och så pass stolligt, att det kan bli början till slutet på psykologins skönaste framgångssaga – positiv psykologi?

För U.S. Army bör dock Seligmans visioner framstå som välbehövlig balsam. Efter etiska katastrofer som Guantanamo, Abu Ghraib och Wikileaks Collateral Murder (helikopterattack i Baghdad) torde den amerikanska arméns värdegrund – lojalitet, plikt, respekt, osjälvisk service, ära, integritet och personligt mod – gå ner betydligt lättare hos allmänheten om den framförs av positiva psykologer som förenlig med de dygder och positiva karaktärsdrag som definierats och klassificerats av Peterson och Seligman (5). Liksom 40 år tidigare, då gamla västernideal som förtjänst, heder och rättvisa under brinnande Vietnamkrig kunde gå hem först i förklädnad av en åldrad och försupen U.S. Marshal, ”Rooster” Gogburn (John Wayne), en likaså försupen Texas Ranger, La Boeuf (Glen Campbell) och en tomboy, Mattie Ross (Kim Darby), i den nu klassiska True grit (1969). Och som en händelse som ser ut som en tanke är även den aktuell igen, nu i populära bröderna Cohens tappning.

1. Seligman MEP, Fowler RD. Comprehensive Soldier Fitness and the future of psychology. American Psychologist. 2011;66:82-6.
2. Casey Jr GW. Comprehensive Soldier Fitness. A vision for psychological resilience in the U.S. Army. American Psychologist. 2011;66:1-3.
3. Cornum R, Matthews MD, Seligman MEP. Comprehensive Soldier Fitness. Building resilience in a challenging institutional context. American Psychologist. 2011;66:4-9.
4. Peterson C, Park N, Castro CA. Assessment of the U.S. Army Comprehensive Soldier Fitness program. The Global Assessment Tool. American Psychologist. 2001;66:10-8.
5. Peterson C, Seligman MEP. Character strengths and virtues. A handbook and classification. New York: American Psychological Association & Oxford University Press; 2004.

Bokspaning #1/2011

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Mon, 10 Jan 2011 17:32:00 +0000

Positiv psykologi fick en explosionsartad start för cirka tio år sedan; nu skulle människans positiva psykologiska hälsa och möjligheter studeras med lika rigorösa metoder som hittills hade använts med framgång för att förstå och bota psykisk ohälsa. Hur väl har man lyckats uppfylla denna ambition? Det är frågan för den bok inom området som jag ser fram emot med största spänning: Designing Positive Psychology. Taking Stock and Moving Forward (Oxford University Press), sammanställd av Kennon M. Sheldon, Todd B. Kashdan och Michael F. Steger. Bland kapitelförfattarna finns en rad välkända och renommerade namn, såsom Mihalyi Csikszentmihalyi, Jaak Panksepp, Roy Baumeister, Robert McCrae, Robert Emmons och Ruut Veenhoven, som försöker besvara frågan ur alla upptänkliga synvinklar.

Lika välkända, och ibland samma namn hittar vi bland författarna till Applied Positive Psychology. Improving Everyday Life, Health, Schools, Work, and Society (Taylor & Francis), sammanställd av Stewart I. Donaldson, Mihaly Csikszentmihalyi och Jeanne Nakamura. Med den här volymen kan vi förvänta oss en bred översyn och uppdatering av kunskapen på tillämpningsområdet efter Positive Psychology in Practice (John Wiley & Sons, 2004) redigerad av P. Alex Linley och Stephen Joseph, som nu har många år på nacken med tanke på hur snabbt området utvecklas.

Ytterligare en bok om tillämpad positiv psykologi med inriktning på arbetslivet kommer ut under våren: Positive Psychology at Work. How Positive Leadership and Appreciative Inquiry Create Inspiring Organizations (John Wiley & Sons) av Sarah Lewis, en brittisk organisationspsykolog med erfarenhet inom området sedan början av 90-talet. Positiv psykologi fick tidigt en stark ställning bland brittiska organisationspsykologer och –konsulter, något som bland annat bidragit till den snabba framgången för Centre of Applied Positive Psychology (CAPP) i Coventry, som jag själv var med vid uppstarten av för inte alls så många år sedan. Företrädare för CAPP, Alex Linley, Susan Harrington och Nicola Garcea, har också sammanställt den än så länge mest auktoritativa boken om positiv psykologi i arbetslivet: Oxford Handbook of Positive Psychology and Work (Oxford University Press, 2010).

Slutligen ser jag fram emot Martin Seligmans nya bok, som också kommer under våren: Flourish. A New Understanding of Happiness and Well-being - and How to Achieve Them (Nicolas Brealey Publishing). Den här boken är sannolikt inte någon akademisk tungviktare, att döma av hur den marknadsförs:

In this groundbreaking book, one of the world's foremost academic psychologists - and founder of the Positive Psychology movement - offers a new theory on what makes people flourish and how to truly get the most out of life. Flourish is a fascinating evolution of Seligman's thinking, and offers inspiring stories of Positive Psychology in action - innovative schools that add resilience to their curricula; a new theory of success and intelligence; and evidence on how positive physical health can turn medicine on its head.

Men kanske ganska kul i alla fall.

Relationer och psykiskt välbefinnande

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Thu, 06 Jan 2011 15:57:00 +0000

Resultaten från en rad tidigare studier tyder på, att gifta personer i allmänhet är psykiskt friskare, mer välmående och mer nöjda med livet än vad både sammanboende människor utan att vara gifta och ensamstående människor är. Äktenskapet tycks alltså både skydda mot psykisk ohälsa och främja psykologisk välbefinnande.

Men är det så säkert att man skall förstå resultaten på det sättet? Kan det inte lika gärna vara så att gifta personer helt enkelt är psykiskt friskare än ogifta, innan de ingår äktenskap? Och att de friska oftare än de sjuka är gifta, genom att de kanske är mer attraktiva på äktenskapsmarknaden? I så fall skulle studier som jämför gifta och ogifta med varandra i det här avseendet bli missvisande genom en så kallad selektionseffekt; den positiva effekten av äktenskap är i själva verket effekterna av en systematisk personlighetsmässig skillnad mellan individerna i de jämförda grupperna.

Ett annat viktigt förhållande som man också måste beakta är att äktenskap i allmänhet är mer varaktiga än samboförhållanden. Det kan därför vara rimligt att anta att det snarare är relationens varaktighet än skillnaden i civilstånd som ligger bakom de skillnader i psykiska hälsa som man har funnit mellan gifta och sammanboende utan äktenskap. Den faktorn har inte beaktats tillräckligt i studier hittills.

Nu rapporterar en grupp forskare från Nya Zeeland under ledning av Dr Sheree Gibb en intressant och välgjord studie (1) av samband mellan relationer och psykisk hälsa, som tar ett stort kliv i riktning mot att lösa både problemet med selektionseffekten och frågan om varaktighetens kontra civilståndet betydelse i sammanhanget. Forskarna har följt närmare 1300 individer från födelsen 1977 och fram till att de var 30 år gamla, och under tiden samlat in en mycket stor och varierad mängd psykiatrisk, psykologisk och sociologisk data om individerna och deras uppväxtförhållanden.

Dessa individer tillfrågades vid två tillfällen, vid 25 respektive 30 års ålder, om sin psykiska hälsa, om dåvarande eventuella äktenskap och samboförhållanden och hur länge dessa i förekommande fall hade pågått. Genom den stora mängden bakgrundsdata om individerna som här fanns tillgänglig, kunde forskarna ta hänsyn till och kontrollera för en lång rad faktorer som skulle kunna ge upphov till systematiska fel i studien, däribland den psykiska hälsan innan individerna eventuellt hade gift sig eller blivit sambo.

Resultatet av studien visar (se figur), att förekomsten av missbruk, depression och suicidtankar, men däremot inte ångeststörningar, minskade betydligt med relationens längd, för både kvinnor och män. Bland individer i relationer som varat fem år eller längre var förekomsten av psykisk störning, totalt sett, närmare hälften så vanligt som bland ensamstående. Civilståndet, det vill säga om man var gift eller endast sambo, spelade inte någon roll när man tog hänsyn till relationens varaktighet.

Samband mellan relationens längd (år) och psykiska störningar (procent)

Dessa resultat ligger i linje med och bekräftar tidigare studier av sambandet mellan relationer och psykiskt välbefinnande. Forskarnas slutsats är därför, att ökad varaktighet i relationer, oavsett civilstånd, har en skyddande effekt på den psykiska hälsan, för både män och kvinnor.

Det här är viktig information om relationers betydelse ur ett hälsoperspektiv, särskilt för unga människor och för dem som har ökad risk att drabbas av psykiska besvär. Rådet att vårda och bevara våra kärleksrelationer kanske lika självklart bör ingå bland alla andra självklara hälsoråd, såsom att inte äta för mycket, att inte röka, att motionera och att borsta tänderna innan man kryper ner för kvällen.

1. Gibb SJ, Fergusson DM, Horwood LJ. Relationship duration and mental health outcomes: findings from a 30-year longitudinal study. British Journal of Psychiatry. 2011;198:24-30.

En Bok om lycka

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Fri, 27 Aug 2010 10:09:00 +0000

Trots att lyckan alltid har varit ett centralt tema i filosofin, är det hitintills få moralfilosofer som har deltagit i och diskuterat det passionerade intresse som ämnet väckt under de senaste tio åren. Fältet har lämnats fritt för ekonomer, sociologer, psykologer och självutnämnda lyckologer, på bekostnad av mer djupgående etiska reflektioner i jakten på lyckan.

Det är därför glädjande att den eminenta moralfilosofen Sissela Bok funnit mödan värd att i sin senaste bok, Exploring Happiness. From Aristotle to Brain Science (Yale University Press, 2010) föra samman vad filosofer, poeter, religiösa förkunnare och andra har skrivit och tänkt om lyckan med den moderna natur- och samhällsvetenskapliga forskningen inom området, och mot den bakgrunden granska de eviga moraliska frågorna om hur vi skall leva såväl våra egna liv som våra liv tillsammans. Trots det begränsade formatet i sidor räknat, är boken genom sin kärnfullhet lika omfångsrik till innehållet som undertiteln utlovar, lärd och eftertänksam men samtidigt lättsamt skriven i bästa essaytradition, och överraskande personligt hållen, både i biografisk och i etisk mening. Hennes kunskaper inom ”de två kulturerna” är lika imponerande som hennes granskningar är givande att följa. Detta är faktiskt en bok som det är svårt att lägga ifrån sig.

Varaktig lycka – Freud mot Russell

Ett av många avsnitt i boken som jag tycker är särskilt intressant är Boks parallelläsning av Sigmund Freuds Vi vantrivs i kulturen (1930, svensk utgåva 1932) och Bertrand Russells Hur nutidsmänniskan blir lycklig (1930, svensk utgåva 1931), med utgångspunkt i frågan: Är varaktig lycka uppnåelig?

För Freud, som var den renodlade hedonisten av de två, framstod människans situation som tragisk. Människan vill, enligt lustprincipen, inget hellre än evig njutning och lycka, men tanken att människan skall vara lycklig finns helt enkelt inte med i skapelseplanen. ”Vad man menar med lycka i ordets egentligaste betydelse uppstår ur den ofta plötsliga tillfredsställelsen av kraftigt uppdämda behov och kan genom sin art inte förekomma som annat än episodiskt fenomen. Varje förlängning av den situationen, som lustprincipen kräver, ger bara en känsla av ljum tillfredsställelse; vi är skapade så, att vi endast kan njuta kontrasten intensivt, men själva tillståndet njuter vi endast i obetydlig grad.” (1, s. 19)

Russell däremot, som inte såg sinnesnjutningen som den enda formen av lycka, var mer optimistisk. Där de yttre förhållandena inte är avgjort olyckliga, bör en människa kunna vara lycklig, menade Russell, under förutsättning att hennes strävanden och intressen riktas utåt, inte inåt: ”Den lyckliga människan är den som lever objektivt, som har fria sympatier och vidsträckta intressen, som tryggar sin lycka genom dessa intressen och sympatier och därigenom att de i sin tur göra henne till föremål för många andras sympatier och intressen.” (2, ss. 177-8)

Personliga influenser

Bok resonerar på ett övertygande sätt om hur författarnas personliga omständigheter och temperament sannolikt kom att prägla deras respektive bilder av mänsklig lycka. Dessa personliga influenser medförde också att både Freud och Russell var mer än berättigat övertygade om den egna uppfattningens sanningshalt, på bekostnad av förmågan och viljan att se frågan ur något annat perspektiv än det egna.

Nuförtiden finns empirisk forskning som i viss mån kan hjälpa oss att bedöma sanningshalten i dessa båda klassiska positioner, den mer deterministiska, som Freud representerade, och den som tillmäter våra avsiktliga handlingar och de yttre omständigheterna avgörande betydelse. Även om det ännu är för tidigt att avgöra frågan, så talar väl en hel del för att den senare positionen, den som Russell förespråkade, är den mer korrekta. Icke desto mindre är det inte ovanligt att lyckoforskare anser frågan redan vara avgjord och, lika envetna och lika trosvissa som Freud och Russell, på tämligen lösa boliner men i nutidens förrädiskt vetenskapliga språkdräkt försöker övertyga den intresserade allmänheten och utan tvekan ger bestämda råd och långtgående rekommendationer.

Lyckoforskning – en riskfaktor?

Kanske är det så, säger Bok med hänsyftning till sådana företeelser bland samtidens lyckoforskare, att de personliga influenser på uppfattningen om varaktig lycka som man så tydligt kan spåra hos både Freud och Russell utgör en speciell utmaning för lyckoforskningen. Lyckoforskning som sådan kanske påverkar sinnestämningen hos dem som bedriver den, på så sätt att de förleds till överdriven tilltro till möjligheterna och tillvägagångssätten att öka lyckan, i analogi med hur forskning om misshandel och tortyr kan utgöra en risk för dessa forskares egen psykiska hälsa.

Forskare eller förkunnare?

Här tror jag att Sissela Bok har satt fingret på en mycket viktig punkt. Nog är det obestridligen så att personliga omständigheter och personligt, känslomässigt engagemang överhuvudtaget tillmäts en säregen betydelse inom det positiva psykologiska fältet, för dess tillblivelse, dess uppgift och dess utveckling. Det gäller alltifrån legenden om hur idén till fältet uppstod i ett newtonskt moment i Martin Seligmans trädgärd i slutet av 90-talet, till att namnkunniga företrädare för positiv psykologi på världskongressen tio år senare säger sig ha uppdraget (mission) att förändra världen. Är det då osannolikt att anta, att även forskningen kan bli lidande på grund av det personliga engagemanget?

Detta tema har tidigare belysts på ett ingående och träffande sätt i Bright-sided. How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America (Metropolitan Books, 2009) av journalisten Barbara Ehrenreich, som ser det notoriska positiva tänkandet som en attityd djupt rotad i den amerikanska kulturen. Sissela Bok ger uppslag till en annan minst lika intressant infallsvinkel och som dessutom har den fördelen att inte vara bunden till en viss kulturkrets.

Lojalitet inte alltid positivt

Vad är det som gör att just positiv psykologi, till skillnad från alla andra psykologiska fält, är så svag för generaliseringar, överdrifter och patos hos sina företrädare? Sissela Bok har levererat en hypotes som är fullt rimlig; att forskares lojalitet med sin egen forskning kan ”förbättra” forskningsresultaten är ett sedan länge uppmärksammat problem inom den psykiatriska behandlingsforskningen, inom vilken man också tagit mått och steg för att både utforska omfattningen och minimera dess inflytande. Dessa metoder skulle sannolikt kunna tillämpas även på lyckoforskningen, men det förutsätter att någon finner det mödan värt. Låt oss hoppas på det.

1. Freud S. Vi vantrivs i kulturen. Stockholm: Bonniers; 1983.
2. Russell B. Hur nutidsmänniskan blir lycklig. Stockholm: Natur och kultur; 1951.

Svartsyn i Filosofiska rummet

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Sat, 08 May 2010 14:38:00 +0000

”Svartsyn är ju alltid mer uppmuntrande än optimism”, påstod idéhistorikern Svante Nordin i ett samtal om Blaise Pascal i Filosofiska rummet förra söndagen (SR P1, 2010-05-02) och möttes av en påfallande lång och kompakt tystnad från sina samtalspartners, filosofen Jeanette Emt, journalisten Anders Mildner och programledaren Lars Mogensen. Inför en så djupsinnig oneliner tryter uppenbarligen argumenten även för en filosof, men man kan riktigt se framför sig hur det ivrigt nickades samförstånd runt bordet. Kanske bidrog också bekantskap med en av Pascals oneliners till tunghäftan: ”Den som inte ser världens tomhet måste själv vara mycket tom”.

Tron på den negativa uppbyggligheten
Svartsyn och negativism tycks av någon underlig anledning vara sig själv nog; här upphör invändningarna, det finns inget mer att tillägga, allt av värde tycks ha blivit sagt. Men försöker någon säga något positivt om optimism finns det oftast ingen hejd på de kritiska argumenten och anklagelser för ytlighet, förnekelse, förljugenhet och naivitet. Optimism, det är dåligt det. Pessimism, det är bra det.

Optimisten, sägs det bland annat, lever i villfarelsen om världens godhet och om sin egen osårbarhet, och riskerar därmed att upptäcka faror för sent och att överskatta sin egen förmåga. Pessimisten däremot, som sägs se klarare på världen, står därmed också bättre rustad inför de olyckor och elände som drabbar oss alla. Men – så gott som all vetenskap på området tyder snarast på att förhållandet är det omvända.

Optimism en värdefull resurs
Betydelsen av en optimistisk utblick på livet har varit föremål för en mängd studier inom positiv psykologi och hälsopsykologi. Dessa studier tyder på (1-3), att optimism är kopplat till gott humör och god moral; till uthållighet och effektivitet i problemlösning; till akademisk, yrkesmässig och politisk framgång; till social popularitet; till hög stresstålighet och god hälsa. Pessimism däremot har starkare kopplingar till depression, ångest, passivitet, misslyckanden, social och emotionell ensamhet, försvagad motståndskraft mot sjukdomar och sämre prognos vad gäller förlopp och komplikationer vid sjukdom och behandling.

Kort sagt, optimism utgör, till skillnad från pessimism, en både kraftfull och värdefull resurs.

1. Peterson C. The future of optimism. American Psychologist. 200;55:44-55.
2. Carver CS, Scheier MF, Miller CJ, Fulford D. Optimism. In: Snyder CR, Lopez SJ, editors. Oxford handbook of positive psychology. New York: Oxford University Press; 2009. p. 303-11.
3. Taylor SE. Health psychology. 6th ed. New York: McGraw-Hill; 2006.

Svenskarna och lyckan

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Fri, 16 Apr 2010 15:13:00 +0000

Vi svenskar är ett lyckligt folk, för att inte säga ett mycket lyckligt folk. Med undantag från Danmark finns det faktiskt ingen befolkning inom EU:s medlemsländer som är mer nöjd med livet i stort än vad svenskarna är, enligt den senaste Eurobarometern. Trots de senaste årens finanskris, med ökande arbetslöshet och annat elände i släptåget, var hela 96 procent av svenskarna nöjda med livet under hösten 2009. Och så har det med små variationer varit under de senaste 10 åren (figur 1).

En mycket snarlik bild av svenskarna får vi om vi tittar på resultaten från World Values Survey (WVS), som vid fem tillfällen sedan 1982 undersökt hur lyckliga världens folk är. Till skillnad från Eurobarometern ställer WVS en direkt fråga om lycka: ”Om man ser i stort, skulle Du säga att Du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte alls lycklig?” Så här svarade de tillfrågade i Sverige (figur 2):

Även på den direkta frågan om lyckokänslor svarar c:a 95 procent av svenskarna att de är ganska lyckliga eller mycket lyckliga, oavsett vilket år man frågar under nästan en 30-årsperiod. Möjligen kan man ana en trend mot att andelen som upplever sig mycket lyckliga ökar under perioden, från 28 procent 1982 till 43 procent 2006. En liknande trend finns också i Eurobarometern: 1999 svarade 36 procent att de var mycket nöjda med livet; 2009 hade denna andel stegvis, om än inte jämt, nått 46 procent.

Om nu svenskarna är så lyckliga, och allt fler upplever sig alltmer lyckliga, varför finns då detta stora och allmänna intresse för positiv psykologi, för lyckoforskningen och för dess avsättning i handböcker om hur man blir lycklig? (Ja, intresset är lika stort i Danmark) Kan vi bli lyckligare?

Handlar det kanske om samma motsägelsefulla konsekvens som Anders Isaksson tyckte sig se på välfärdsområdet i stort; ”ju jämlikare de ekonomiska och sociala villkoren blir, desto större blir både fixeringen vid skillnaderna och upplevelsen av dem” (1, s. 209). Johann Sebastian Bach uttryckte något liknande många år tidigare: ju närmare vi kommer harmonin, desto tydligare urskiljer vi dissonanser.

Kanske är det så även med lyckan; ju lyckligare vi blir, desto känsligare och mer utsatta blir vi för lyckans obönhörliga svängningar.

1. Isaksson A. Alltid mer, aldrig nog. Om medborgaren, staten och välfärden. Stockholm: T. Fischer & Co; 1994.

Vådan av att se det positiva i allt

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Tue, 30 Mar 2010 07:12:00 +0000

Att kunna se saker och ting ur ett positivt perspektiv kan förvisso vara en tillgång. Men för Martin Seligman, loket framför tåget positiv psykologi, tycks det ibland bli lite för mycket av det positiva. Som när han med allt annat än modesta anspråk på originalitet och nytänkande lanserade ytterligare ett vetenskapligt fält – positiv hälsa – och lät inleda sin artikel (1) med WHO:s välkända definition av hälsa:

Dessvärre är WHO:s definition inte korrekt återgiven; adjektivet ”positive” är helt och hållet Seligmans tillägg. Någon sådan bestämning av välbefinnandet finns inte i WHO:s officiella formulering, vilket var och en med en internetuppkoppling kan kontrollera här. Och det är väl heller inte så konstigt; vad skulle det omvända innebära?

Complete negative well-being, anyone?

1. Seligman MEP. Positive health. Applied Psychology: An International Review. 2008;57(Suppl. 1):3-18.

Positiv psykologi i dåligt sällskap

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Thu, 25 Mar 2010 12:02:00 +0000

Times Literary Supplement (12 mars, 2010) citerar rabbi Jonathan Wittenberg, som berättar om en semestervistelse i närheten av Loch Ness: ”The legendary monster was everywhere in evidence. There were Loch Ness mugs, T-shirts, pens, pencils and cuddly toys of every size to beguile the gullible and extract money from their pockets. ’So much stuff and no one’s even seen the creature,’ I complained. ‘So what do you do for a living?’ came the reply.”

En sådan spjuveraktig humor och uppfriskande självironi vore klädsam, och faktiskt ganska träffande, även bland positiva psykologer, som nu klagar över att den positiva psykologin har blivit alltför populär och kommersiellt exploaterad. Istället grymtar man om att oförskyllt ha hamnat i dåligt sällskap, när positivt tänkande beskrivs som ytligt, falskt och bedrägligt.

En ovälkommen svans av lyckologer
Christopher Peterson, en av den positiva psykologins storheter:

Det dåliga sällskap som omger den positiva psykologin består av alla dem som manglar ut – notera att jag inte sade ”populariserar” – de teorier och fynd som kommer ur våra noggrant genomförda studier och presenterar dessa för en otålig publik som vore de rena ramma sanningar och inte trevande generaliseringar. En titt bland psykologiböckerna [i närmaste bokhandel] ger exempel mer än nog. Varning för böcker med titlar som Fem (eller sju eller nio) enkla steg till varaktig lycka eller liknande”. (1, s. 18. Min övers.)

Men Petersons närmaste kolleger och den positiva psykologins främsta företrädare skriver ju också böcker med just sådana titlar, illustrerade med hela standarduppsättningen av smileys, jordgubbspajer och himlar som öppnar sig. Är det då så konstigt att andra, som kanske har mindre på fötterna, följer efter i samma stil?

(klicka på bilden för att göra den större)

Vetenskap eller marknadsföring
Det räcker inte att gilla det positiva, säger Christopher Peterson vidare:

Den positiva psykologins dåliga följeslagare behöver kanske inte ha dåliga motiv. Jag förmodar att många bland det här folket helt enkelt gillar det positiva och önskar att andra också får del av det; den enda synd de begår är att bortse från vetenskapen annat än när den passar dem. … [Dessa] riskerar att få den positiva psykologin på fall – eller åtminstone fläcka dess trovärdighet – genom att gå mycket längre än vad det finns vetenskapliga belägg för, genom att utlova sådant som inte kan levereras, och genom att släta över verkliga problem som många människor upplever. (1, s. 19. Min övers.)

Men finns det verkligen vetenskapliga belägg för de vidlyftiga utfästelser som görs på bokomslagen här ovan? Naturligtvis inte. Men sådana påståenden och utfästelser har inte heller på omslagen av dessa, mer seriöst syftande böcker, så mycket med vetenskap att göra.

Det handlar främst om marknadsföring. Med positiv psykologi har psykologer för första gången lyckats marknadsföra sig själva med samma effektiva metoder som de vanligtvis säljer till industri-, handel- och medieföretag för dyra konsultarvoden. Och som den nu så belackade svansen av optimistkonsulter naturligtvis länge vetat att utnyttja framgångsrikt för egen del.

Sikta mot stjärnorna, typ
Om sanningen skall fram så tycks vissa positiva psykologer nästan som förlästa på optimistlitteraturen. Som Ed Diener (alias Dr. Happiness) som gärna låter sig fotograferas med smileygrimas, iförd smileyslips och bärande en smileyballong modell större, alltihop på samma gång (Time Magazine, 7 februari, 2005).

Och nog siktar Ed Diener mot stjärnorna: ”The mission of this [First World Congress on Positive Psychology], is to change the world”, och jag citerar från Jennifer Ruark (2) som var på plats i Philadelphia 2009. Kanske sagt med glimten i ögat men, som Jennifer Ruark så träffande noterar, när de positiva psykologerna talar till världen tenderar nyanserna att försvinna någonstans på linjen. Är det då så konstigt att världen svarar som ett kusligt eko?

1. Peterson C. A primer of positive psychology. New York: Oxford University Press; 2006.
2. Ruark J. An intellectual movement for the masses. The Cronical Review - The Chronical of Higher Education. 2009 9 augusti.

Lyckliga bönder och ömkliga miljonärer

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Mon, 22 Mar 2010 16:56:00 +0000

De enda som blir olyckliga av ojämlika löner är vänstersinnade rika. Så tycks det i alla fall vara i USA, där vanligt folk tenderar att se stora löneskillnader som utfästelser om framtida möjligheter och social rörlighet. På andra håll i världen, till exempel i Latinamerika, där ojämlikhet i löner snarare uppfattas som ett tecken på kvarvarande orättvisor mellan rika och fattiga, ser bilden inte helt oväntat annorlunda ut.

Pengar och rikedom
Detta och mycket annat som rör förhållandet mellan lycka och pengar står att läsa i Carol Grahams nya bok Happiness around the world. The paradox of happy peasants and miserable millionaires (Oxford University Press, 2009). Carol Graham är en välrenommerad forskare som står bakom ett stort antal internationella studier om samband mellan ekonomiskt välstånd, jämlikhet och välbefinnande.

Det är alltså inte vem som helst som här går igenom detta svåra och brännbara ämnesområde. Bokens innehåll är också, så vitt jag kan bedöma, väl uppdaterat med den senaste forskningen. Kort sagt, det är en läsvärd om än inte helt lättläst bok för den som vill orientera sig på området. Tyvärr är den stilistiskt mindre bra och en viss slarvighet med såväl begreppsförklaringar som terminologi förekommer. Brister i typografi och papperskvalitet förstärker intrycket av redaktionell hafsighet.

Lyckan är svår att definiera och att mäta
Graham diskuterar i alla fall förtjänstfullt svårigheterna att finna en definition på lycka som är lika gångbar i alla samhällen och kulturer, och som kan mätas på ett sätt som medger tillförlitliga jämförelser mellan länder. Här har utvecklingen ändå gått framåt under senare tid, något som Graham själv varit med att bidra till. Denna positiva utveckling har också givit avkastning i ny kunskap.

Metodutveckling ger ny kunskap
Till exempel har nya studier med mer tillförlitliga metoder kunna ifrågasätta den tidigare så etablerade uppfattningen, att sambandet mellan ekonomiskt välstånd och lycka (tillfredsställelse med livet) är svagt och dessutom avtagande i takt med ökat välstånd. Figuren nedan, som är hämtad från en av dessa nya studier (1), tyder tvärtom på, att sambandet mellan ekonomiskt välstånd och tillfredsställelse med livet är i det närmaste linjärt (den streckade linjen) och att man inte kan se någon brytpunkt där effekten avtar (effekten verkar snarare tillta i de övre skikten):

Politiskt brännbart
Samband mellan lycka och välståndsökning är naturligtvis också ett politiskt intressant ämne, liksom de starka samband som lyckan har med både hälsa och arbetslöshet. Dessa tre faktorer – hälsa, arbetslöshet och inkomst – är, sett över hela världen, de mest avgörande faktorerna för lyckan i termer av livstillfredsställelse, enligt Graham. De är samtidigt de områden som vanligen generar de största politiska motsättningarna, åtminstone i västvärldens länder. Lyckoforskningen har därför blivit både intressant och kontroversiell i politiska sammanhang.

Bruttolyckoprodukten (BLP) - löftesrikt eller hotfullt?
Kan vi, och bör vi i så fall, använda lyckomätningar som kompletterande underlag för politiska program? Frågan ställs numera på allvar även i Sverige. Graham diskuterar detta kunnigt och ingående i boken, och personligen tycker jag att dessa avsnitt i boken ger den största behållningen. Graham själv verkar ställa sig om än inte avvisande så åtminstone avvaktande tveksam till sådana möjligheter (eller faror beroende på hur man ser det). Hennes tveksamhet ligger inte minst i hur man skall kunna tolka och omsätta resultaten i politiska handlingar som i alla avseenden är rimliga och acceptabla.

De traditionella välfärdsmåtten må ha sina brister, men de är beprövade, säger Graham och fortsätter:

Income, simply put, is income and we do not need to spend a great deal of time analyzing the assumptions behind it, although there are extensive debates over how to measure it accurately. In the case of happiness, in addition to all of the difficulties associated with measuring it, there is extensive debate over its definition. How then can we use it as a policy tool? (2, s. 218)

Får jag också påminna om att den ekonomiska mängden att fördela aldrig kan vara outtömlig och att inkomstskillnader faktiskt inte kan bli mindre än noll. Sådana begränsningar ger en viss realism åt det hela. Men lyckan däremot mäter vi på en skala som sträcker sig dit regnbågen slutar, och vad gäller avunden pejlar vi på 40 famnars djup utan att ännu ha sett botten.

1. Deaton A. Income, health, and well-being around the world: Evidence from the Gallup World Poll. Journal of Economic Perspectives. 2008;22:53-72.
2. Graham C. Happiness around the world. The paradox of happy peasants and miserable millionaires. New York: Oxford University Press; 2009.

Hur mycket av "den hållbara lyckan" kan du påverka?

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Thu, 18 Mar 2010 15:37:00 +0000

Lycka och glas går snart i kras, säger ett gammalt svenskt ordspråk och påminner om lyckans obeständighet. Det är sant, men inte hela sanningen, säger Sonja Lyubomirsky i Lyckans verktyg. En vetenskaplig guide till lycka (Natur och Kultur, 2008).

Visserligen går lyckan, som alla vet, upp och ner mer eller mindre från den ena stunden till den andra. Men det lär också finnas en mer stabil komponent att upptäcka i lyckan, en komponent som vi kan tukta och utveckla i motståndskraft och uthållighet medan vi lever livet, och som inte pendlar som börskurserna i takt med konjunkturer. Denna komponent är den verkliga och varaktiga lyckan, säger Lyubomirsky. (Skulle möjligen den hållbara lyckan ligga bättre i munnen för oss svenskar, nu sedan Miljöpartiet har infört ökad lycka som ett politiskt mål?)

”Du kan påverka din lycka – upp till 40 procent”, säger Lyubomirsky i sin bok, och hänvisar bland annat till beteendegenetisk forskning; vår varaktiga lyckonivå bestäms till 50 procent av vårt genetiska arv, till 10 procent av levnadsomständigheter och till 40 procent av avsiktliga handlingar. Och det är i huvudsak de sista 40 procenten som vi kan påverka, menar hon. Det teoretiska underlaget för denna så kallade ”40-procentslösning” på problemet om hur man blir varaktigt lycklig är mer ingående beskrivet i en vetenskaplig artikel av Lyubomirsky och medarbetare (1).

Bestickande resonemang

Att detta är ett bestickande resonemang är kanske inte så lätt att genomskåda, eftersom siffrorna är korrekt hämtade från vetenskapliga arbeten, som också citeras. Men sammanställningen av dessa är ett exempel på vad man inom vetenskapen diplomatiskt brukar kalla för selektiv användning av tillgängliga data. Det innebär, i klartext, att man för fram de argument som talar för ett visst resonemang och undviker att nämna de som eventuellt talar emot.

Sådant ofog är allvarligt nog när man som forskare vänder sig till folk i allmänhet. Men än allvarligare är att Lyubomirsky gör gällande att man kan säga något meningsfullt om enskilda individers möjligheter till lycka med ledning av beteendegenetiska studier. Det kan man nämligen inte.

Arv och miljö: 50/10 eller 50/50 eller 80/20?

Lyubomirsky refererar till beteendegenetiska studier som övertygande visat, att cirka 50 procent av skillnader i upplevd lycka mellan individer kan förklaras av skillnader i genetiskt arv. Men samma studier har lika övertygande visat, att övriga 50 procent utgörs av påverkan från miljön. Studierna visar följaktligen att effektfördelningen mellan arv och miljö är 50/50, snarare än 50/10 som Lyubomirsky hävdar. Det innebär att hon i hög grad underskattar miljöpåverkan.

Vid närmare betraktande visar det sig att Lyubomirsky också har underskattat den genetiska effekten. Att den upplevda lyckan till 50 procent är bestämd av genetiska skillnader gäller bara när man, som merparten av de beteendegenetiska studierna har gjort, mäter den upplevda lyckonivån för stunden.

För att kunna bestämma effektfördelningen mellan arv och miljö när det gäller lyckonivån på den varaktiga lyckan, räcker det inte med en mätning vid ett tillfälle. Då måste man följa samma individer över tid och mäta lyckonivån vid flera tillfällen. Studier av sådant slag växer sannerligen inte på träd. Men åtminstone en studie (2) som är gjord på det viset, och som Lyubomirsky faktiskt citerar utan att riktigt beakta, har visat, att effektfördelningen mellan arv och miljö då blir en helt annan; uppåt 80 procent av skillnaderna mellan individer i varaktig lycka kan förklaras genom genetisk påverkan och endast 20 procent genom miljöpåverkan.

Selektiv användning av tillgängliga data

Det innebär att både den genetiska och den miljömässiga påverkan på varaktig lycka, enligt gedigna beteendegenetiska studier, är större än vad Lyubomirsky gör gällande i sin 40-procentslösning. Hon har helt enkelt varit selektiv när hon hämtat emiriskt stöd för den genetiska komponenten från beteendegenetiken, och helt bortsett från vad som där sägs om samtidig miljöpåverkan.

Uppskattningen av miljöns betydelse till cirka 10 procent har hon istället hämtat från artiklar som beskriver enkla samband mellan upplevd lycka och levnadsomständigheter, utan hänsyn till genetiska faktorer. Resultat från sådana studier kan inte paras ihop med resultat från beteendegenetiska studier, såsom Lyubomirsky gör. Studier av enkla samband mellan olika variabler, i det här fallet mellan upplevd lycka och levnadsförhållanden, kan inte heller säga något om orsaksförhållandet mellan variablerna, varken åt det ena eller åt det andra hållet.

Det innebär att två av de tre komponenterna i 40-procentslösningen är dåligt vetenskapligt underbyggda och i vissa avseenden rent av missvisande. Men hur är det då med den tredje komponenten, de avsiktliga handlingarna?

Vart tog de avsiktliga handlingarna vägen?

Om det nu är så, att 80 procent av den varaktiga lyckan bestäms av arv och 20 procent av miljö, blir det då inget kvar för de avsiktliga handlingarna? Och vad händer då med utsikterna att öka den varaktiga lyckan? Så små utsikter som 0 procent kan väl inte ens den mest framhärdande optimist tycka vara särskilt hoppingivande.

Lugn, bara lugn. Utsikterna är varken större eller mindre än vad de var tidigare, eftersom siffror av det här slaget faktiskt inte säger något om hur stora effekterna av arv och miljö är för en enskild individ. För att förstå varför behövs åtminstone en snabbkurs i beteendegenetik.

Beteendegenetik på mindre än 60 sekunder

Beteendegenetiken är en gren av psykologin som studerar det biologiska arvets betydelse för personlighetsegenskaper och beteendemönster. Beteendegenetiken utgår från, att individuella skillnader i psykologiska egenskaper beror på både arv och miljö. Genom att studera hur en viss psykologisk egenskap varierar bland individer i en befolkningsgrupp och vilket statistiskt samband denna variation har med individernas förväntade grad av genetisk likhet (vars storlek är känd genom släktskap och bestämd av ärftlighetslagarna; 100 procent för enäggstvillingar, 50 procent för förälder-barn, helsyskon och tvåäggstvillingar, 25 procent för halvsyskon och sedan i minskande grad i takt med att släktskapen avtar), kan man uppskatta det man inom beteendegenetiken kallar heritabiliteten, det vill säga arvets betydelse för egenskapen ifråga. Herabiliteten utgör den andel av variationen i den psykologiska egenskapen som statistiskt kan kopplas till de genetiska likheterna. Påverkan från miljön utgör den resterande andelen.

För den som vill veta mer om beteendegenetik och söker en lättläst framställning på svenska, vill jag särskilt rekommendera Marianne Rasmusons bok Född att tänka. Om intelligens och gener (Atlantis, 2000). Syskon. Lika bakgrund – olika liv (Natur och Kultur, 1992) av Judy Dunn och Robert Plomin kan också rekommenderas.

Befolkningsgrupper och inte individer

När man säger, att heritabiliteten för varaktig lycka kan uppskattas till 80 procent innebär det, att så stor andel av den totala variationen i lycka kan återföras på genetiska skillnader mellan individer. Det betyder inte att 80 procent av lyckonivån hos vilken individ som helst är genetiskt bestämd. Heritabiliteten som begrepp saknar innebörd annat än i statistiska studier av befolkningsgrupper. På individnivå är begreppet helt meningslöst.

Sanningen är den, att ingen idag kan uppskatta hur stor effekten av det genetiska arvet är på lyckan för en enskild individ. För att något sådant skall vara möjligt krävs inte bara en fullständig bild av en individs genuppsättning på molekylär nivå (vilket idag är praktiskt möjligt), utan också kunskap om vilka specifika gener och vilka kombinationer och varianter av dessa gener som styr den psykologiska egenskapen ifråga. Och den kunskapen är vi inte ens i närheten av idag.

Heritabiliteten är inte ett fixerat värde

Inte heller skall vi förvänta oss att heritabiliteten för en viss egenskap antar ett fixerat värde. Eftersom heritabiliteten är beroende av den totala variationens storlek, kan den bli olika stor i befolkningsgrupper som skiljer sig mycket i fråga om t ex ålder eller sociala förhållanden. Man kan därför bara jämföra skattningar av heritabiliteten i befolkningsgrupper som är likartade i sådana avseenden.

Om miljöfaktorer har ett brett spelrum blir den totala variationen stor, den genetiska variationen får relativt mindre betydelse och heritabiliteten blir låg. I en befolkning där läskunnigheten är förbehållen ett fåtal och många lever i fattigdom kan den ärftliga [intelligensvariationens] andel bli mindre än exempelvis i Sverige där alla barn går i skolan, är välnärda och har erfarenheter av moderna tekniker som TV och datorer. Ju mer likformig miljön är, desto mindre blir den totala variationen. De ärftliga olikheterna kommer då att dominera och heritabiliteten blir högre. Det är en ödets ironi att strävan mot jämlik utbildning obarmhärtigt leder till att de inneboende biologiskt grundade olikheterna blir tydligare. (3, s. 46-7)

Hur mycket kan vi då påverka lyckan?

Hur mycket och på vilket sätt vi i allmänhet kan påverka lyckonivån är en fråga som fortfarande ligger i vida fältet. Mycket sådan forskning pågår inom positiv psykologi, där Sonja Lyubomirsky är en forskare som bidrar substantiellt. Hennes empiriska forskning håller i allmänhet högre nivå än hennes teoretiska bidrag till ”lyckans arkitektur”, även om den delen har väckt större uppmärksamhet i massmedia.

Om de lyckostrategier som Lyubomirsky med visst empiriskt stöd rekommenderar i Lyckans verktyg i längden verkligen har de effekter på lyckan som hon förväntar sig återstår alltså att se. Många av rekommendationerna är i alla fall bra och utbudet är så varierat att var och en bör kunna finna åtminstone ett eller annat som han eller hon känner för att prova. Utan ingående granskning kan jag inte finna skäl till att avråda från någon av dessa. Genomgången av depression och depressionsbehandling i slutet av boken är också väldigt bra och balanserad, och kan rekommenderas för den som känner sig nedstämd och olycklig.

I den utsträckning som Lyubomirskys rekommendationer i allmänhet och i längden visar sig vara effektiva, kan vi vara förvissade om att det då också i hög grad sker tack vare, och inte trots, våra genetiska arv. Det finns nämligen inget sådant som tankar, känslor och beteenden som i alla avseenden är frikopplade från våra gener, oavsett vad nu Lyubomirsky tycks ha för uppfattning om den saken.

1. Lyubomirsky S, Sheldon KM, Schade D. Pursuing happiness: the architecture of sustainable change. Review of General Psychology. 2005;9:111-31.
2. Lykken DT, Tellegen A. Happiness is a stochastic phenomenon. Psychological Sciences. 1996;7:186-9.
3. Rasmuson M. Född att tänka. Om intelligens och gener. Stockholm: Atlantis; 2000.

Är socialt nätverk ett förbindelseled mellan subjektivt välbefinnande och livslängd?

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Thu, 11 Mar 2010 21:12:00 +0000

Att psykologiskt välbefinnande kan ha gynnsamma effekter på vår hälsa, och därmed livslängd, får nu anses vara tämligen välbelagt (se min förra artikel). Men hur vi kommer från det ena till det andra, hur förbindelseleden mellan positiv välbefinnande och ökad livslängd ser ut, är ännu inte klarlagt.

Flera fysiologiska förbindelseled är vetenskapligt trovärdiga, liksom ett antal livsstilsfaktorer (1). Till exempel skulle positivt välbefinnande kunna minska mottagligheten för sjukdomar, genom att balansera kroppens stressreaktiva system, inverka gynnsamt på hjärtfrekvensen och sänka blodtrycket. Vad gäller livsstilsfaktorer har till exempel förbättrad sömnkvalitet, ökad motion och mer varierad diet belagda samband med både positivt välbefinnande och lägre risk för sjukdom och dödlighet.

Men våra sociala relationer har också stor inverkan på vår hälsa, en gynnsam sådan framför allt via socialt stöd och social integration, och en ogynnsam via sociala konflikter (2). Nu argumenterar två amerikanska forskare, Jingping Xu och Robert Roberts, i en ny studie (3) för, att det sociala nätverket också är ett förbindelseled mellan positivt välbefinnande och ökad livslängd. Frågan är om vi skall låta oss övertygas av deras argument.

Xu och Roberts bygger sin studie på ett representativt urval ur normalbefolkningen i ett distrikt i Kalifornien (Alameda County). Urvalet gjordes 1965 och omfattade då närmare 7 000 individer. Vid utgångspunkten 1965 undersöktes dessa individer i en lång rad avseenden som kan ha betydelse för fysisk och psykisk hälsa, däribland subjektivt välbefinnande och socialt nätverk. Individerna har sedan följts upp och undersökts på nytt med c:a 10 års mellanrum fram till 1994. Dödsfall och dödsorsaker (naturliga eller onaturliga) har kontinuerligt hämtats in från det officiella dödsregistret i Kalifornien.

Studien prövade denna hypotes: Subjektivt välbefinnande förutsäger livslängden i en normalpopulation på så sätt, att individer med högre grad av subjektivt välbefinnande vid studiens början (1965) löper en mindre risk att dö (oavsett dödsorsak) under loppet av de efterföljande 28 åren (1965-1993), jämfört med dem med lägre grad av subjektivt välbefinnande.

Med ”subjektivt välbefinnande” menar Xu och Roberts en sammanvägning av hur nöjd man är med sitt liv på det hela taget, hur ofta man upplever positiva känslor (såsom lycka, glädje, entusiasm) och hur sällan man upplever negativa känslor (såsom oro, ilska, stress).

Efter att Xu och Roberts tagit hänsyn till skillnader i ålder, kön, utbildning, sjukdomar och funktionshinder, och självupplevd hälsa hos individerna fann de, att subjektivt välbefinnande reducerade risken att dö (oavsett dödsorsak) under studiens uppföljningstid med 1,2 % per enhet på mätskalan. Teoretiskt skulle detta innebära en riskskillnad på 27 % mellan den högsta och den lägsta poängen för subjektivt välbefinnande, vilket är mycket. Men eftersom skalor som mäter subjektivt välbefinnande inte är av det slaget att den relativa risken per enhet låter sig multipliceras på ett tillförlitligt sätt, är det, som sagt, en rent teoretisk siffra, som därför skall tas med en rejäl nypa salt.

Resultatet bekräftade i alla fall forskarnas hypotes, och ligger dessutom i linje med resultaten från tidigare studier av detta samband. Men, det riktigt intressanta i studien sker när forskarna också tar hänsyn till skillnader i socialt nätverk mellan individerna.

Socialt nätverk mättes med ett sammanräknat värde (index) som omfattade civilstånd, kontakter med anhöriga, församlingstillhörighet och kyrkobesöksfrekvens, och andra gruppmedlemsskap. När detta index också vägdes in i resultatet försvann hela den riskreducerande effekten av subjektivt välbefinnande på dödligheten, fortfarande oavsett naturliga eller onaturliga dödsorsaker.

Denna intressanta förändring av resultatet tycks innebära, menar Xu och Roberts, att socialt nätverk kan vara ett förbindelseled mellan positiva känslor och dödlighet (och därmed också livslängd). Forskarna diskuterar, med stöd av tidigare studier, denna möjlighet både långt och detaljerat i sin artikel, vars huvudpunkter ändå utan alltför stor orättvisa låter sig sammanfattas: Individer som upplever en hög grad av subjektivt välbefinnande tycks ha lättare än andra att både bygga och upprätthålla ett socialt nätverk, möjligen genom mer positivt socialt samspel, större öppenhet och fördomsfrihet, samt högre precision och riktighet i social uppfattningsförmåga. Ett rikt socialt nätverk kan sedan bidra till ett längre liv genom moraliskt och praktiskt stöd, och genom en känsla av sammanhang, som i sin tur hjälper till att reducera stress och underlätta svårigheter i livet.

Men, skyndar sig Xu och Roberts att tillägga, för att med någon säkerhet kunna uttala sig om ett orsakssamband mellan subjektivt välbefinnande och livslängd, krävs en mer ingående och metodmässigt annorlunda studie än den de nu lagt fram. Och det gör de nog väldigt klokt i, eftersom även läsaren snabbt inser att såväl det subjektiva välbefinnandet och det sociala nätverkets kvalitet undersöktes vid ett och samma tillfälle, nämligen 1965 när urvalet ursprungligen gjordes. Xu och Roberts har nämligen inte, förvånansvärt nog, använt sig av några data från de senare uppföljningarna som fanns tillgängliga, förutom dödsfallsuppgifterna.

Vilken slutsats kan vi då dra av Xu och Roberts studie när det sociala nätverkets betydelse? Deras studie bekräftar resultaten från tidigare studier, nämligen att positiva känslor och subjektivt välbefinnande kan ha en gynnsam effekt på livslängden. De har också påvisat ett intressant samband mellan positiva känslor, socialt nätverk och livslängd, som möjligen skulle kunna innebära att socialt nätverk är ett förbindelseled mellan positiva känslor och livslängd. Men studiens uppläggning tillåter tyvärr inte en sådan slutsats, eftersom undersökningen av subjektivt välbefinnande och socialt nätverk gjordes vid ett och samma tillfälle. Det går då inte att utesluta att de positiva känslorna snarare är en konsekvens av det sociala nätverket än tvärt om.

1. Pressman SD, Chohen S. Does positive affect influence health? Psychological Bulletin. 2005;131:925-71.

2. Chohen S. Social relationships and health. American Psychologist. 2004;59:676-84.

3. Xu J, Roberts RE. The power of positive emotions: It´s a matter of life or death - subjective well-being and longevity over 28 years in a general population. Health Psychology. 2010;29:9-19.

Psykologi - ett av sju vetenskapliga nav

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Wed, 17 Feb 2010 20:34:00 +0000

Idag inföll, lite så där trevligt överraskande, en av de årliga högtidsdagarna i det professionella livet. Med posten kom nämligen årets volym av Annual Review of Psychology (volym 61, 2010), den tidskrift som ger den i särklass bästa överblicken över hela det professionella ämnesområdet, och som rankas högst i anseende bland alla vetenskapliga psykologiska tidskrifter.

Varje år som jag slår upp (i mer än 20 år nu) denna digra volym (700-800 sidor vägande c:a 1,5 kg) frapperas jag av hur ofantligt mångfasetterat det psykologiska vetenskapsfältet är och hur ofantligt liten del av fältet som man själv kan ha någon djupare insikt i. Årets 26 artiklar, till exempel, behandlar allt från kärlekens psykologi, personlighetsutveckling under hela livscykeln, arbetsmotivation, och kreativitet i organisationer, till biologiskt baserad psykologi och kognitiva neuronala proteser som kan ge förlamade personer viss förmåga att enbart med tanken styra föremål i sin omgivning.

Årets volym av Annual Review of Psychology påminner inte bara om bredden av ämnen inom psykologin; redaktörerna påpekar i sitt förord, att psykologin faktiskt också är ett av de sju vetenskapliga naven som binder samman andra vetenskapsområdena. Det skulle man kanske inte tro, men det framgår faktiskt av en mycket intressant studie (1) där forskare genom såkallad bibliometrisk analys har studerat och vägt tyngden i olika vetenskaper, genom mängden publikationer inom varje vetenskapsområde, och studerat sambanden mellan vetenskapsområden, genom antalet korsvisa källhänvisningar mellan olika vetenskapsområden.

Efter noggranna analyser och statistiska kontroller för hur detta bäst låter sig beskrivas kunde forskarna, med alla källhänvisningar (16,08 milj) ur i stort sett samtliga vetenskapliga artiklar publicerade år 2000 som underlag, presentera en ”karta” över vetenskaperna och deras förhållande till varandra:

De små punkterna på kartan representerar korsvisa källhänvisningar mellan par av tidskrifter. Eftersom man inom varje vetenskap oftast hänvisar till källor inom det egna vetenskapsområdet, så klumpar punkterna ihop sig i små ”öar”, som på så sätt åskådliggör de enskilda vetenskapliga ämnesområdena. Ganska nära mitten av kartan hittar vi psykologi (Psychol, markerat med blått) som en av dessa öar, och strax under denna hittar vi neurovetenskap (Neuro Sci) som en annan sådan ö.

Ju närmare öarna ligger varandra desto vanligare är det med korsvisa källhänvisningar mellan vetenskapsområdena. Det finns av naturliga skäl täta kopplingar mellan psykologi och neurovetenskap, och i forskningssammanhang görs också många korsvisa källhänvisningar mellan de båda ämnesområdena. Därför ligger också dessa båda ämnesöar nära varandra på kartan. Vi ser att även andra ämnesområden som har en kopplingar till psykologi, såsom pedagogik (Educ) och folkhälsovetenskap (Pub Health), också ligger som andra öar strax intill.

De ämnesområden som har många ömsesidiga kopplingar till andra vetenskaper kommer därför att hamna mer centalt på kartan, i motsats till dem som har färre, som då istället hamnar mer utåt kanterna. Att psykologi (markerat med blått) är beläget väldigt centralt, innebär alltså att psykologi har många kopplingar till och från andra vetenskapsområden.

I sammanhanget kan det vara intressant att notera, att psykiatri (Psychiatr, markerat med rött) hamnar både långt ut i kanten, och på ganska stort avstånd från psykologins kärnområde. Det är ytterligare ett indicium på att ämnen som är centrala för psykiatri, nämligen psykiska sjukdomar och deras behandling, inte kan utgöra en större del av psykologin, vilket jag har berört i en tidigare artikel (2010-02-07). I så fall skulle dessa båda ämnesområden ha hamnat mycket nära varandra på kartan, vilket alltså inte är fallet.

Genom särskilt stora mängder kopplingar från många ämnesområden till några få, bildas vad forskarna kallar för vetenskapliga nav (hub sciences), ett slags övergripande vetenskapsområden. Ett av dessa nav är alltså psykologi (Psychol, markerat med grönt). De andra naven är matematik (Math), fysik (Physics), kemi (Chemistry), geovetenskaper, inklusive biologi (Earth Sciences), medicin (Medicine) och samhällsvetenskap (Social Sci), samtliga markerade med gult. Humanvetenskaperna räknas av tradition inte till the sciences i den anglosaxiska världen, och ingår därför inte heller här.

Kartan ger alltså en bild över var varje vetenskapsområde befinner sig i vetenskapsvärlden, vad som finns runt omkring, och i vilken utsträckning som kommunikation med och påverkan på grannarna förekommer. Psykologin befinner sig som vi ser i en mycket central position och har således en tät och ömsesidig kommunikation med många andra vetenskapsområden. Denna kommunikation leder förstås också till ömsesidig påverkan mellan vetenskaperna. Med hänvisning till denna karta avslutar redaktörerna för Annual Review of Psychology sitt förord med följande uppmaning:

Förvisso, så länkar alla vetenskaper till andra vetenskaper, särskilt i dessa tvärvetenskapliga tider. De psykologiska vetenskaperna kvalificerar sig som ett vetenskapligt nav av två skäl. Ett är helt enkelt den täta floran av tidskrifter som gör att vårt fält lämpar sig som ett fält bland bara ett dussintal andra för bibliometrisk analys. Ett annat skäl är den rika mängd kopplingar som vårt fält har till andra kringliggande fält och underordnade fält; många stora fält är mer isolerade än vad vi är. Häng med psykologinavet, och du får en länk till den vida vetenskapliga världen.

Det är ju en uppmaning som man som psykolog gärna instämmer i. Och en väldigt bra början på den vägen är att titta på vad som behandlas i Annual Review of Psychology. Innehållsförteckningar liksom sammanfattningar (såkallade abstracts) av artiklarna kan man kostnadsfritt ta del av på Annual Reviews hemsida. Det kommer man långt med.

1. Boyack KW, Klavans R, Börner K. Mapping the backbone of science. Scientometrics. 2005;64:351-74.

Kan positiva känslor förlänga livet?

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Sun, 14 Feb 2010 12:36:00 +0000

Ett gott skratt förlänger livet, brukar man säga. Men hur är det egentligen med det? Kan verkligen gott humör och positiva känslor påverka livslängden? Ja, det tycks faktiskt finnas goda skäl att tro det, även om mekanismerna bakom långt ifrån är klarlagda.

Genom en såkallad meta-analys, dvs. en statistisk metod som kombinerar resultaten från tidigare publicerade studier, kunde två välrenommerade forskare, Yoichi Chida och Andrew Steptoe (1), påvisa ett samband mellan positivt psykologiskt välbefinnande och minskad risk att dö under de ingående studiernas uppföljningstid, med totalt 18 % för personer som var friska vid studiernas början och med 2 % för personer som var sjuka. För friska personer över 60 år var effekten ännu större – 26 %. Med ”positivt psykologiskt välbefinnande” menar Chida & Steptoe både positiva känslor (såsom lycka, glädje, entusiasm, belåtenhet) och mer varaktiga tillstånd och personlighetsdrag (såsom belåtenhet med livet i stort och gladlynthet).

För att resultaten skulle bli meningsfulla hade Chida & Steptoe naturligtvis tagit hänsyn till och vägt in ålder, kön, rökning, alkoholkonsumtion, kroppsmasseindex (BMI), fysisk aktivitet, socioekonomisk status och medicinska förhållanden, som alla är kända faktorer som påverkar dödligheten. Intressant nog blev resultaten desamma även när forskarna kunde (med stöd av c:a hälften av studierna som ingick i meta-analysen) väga in påverkan från negativa känslor, såsom oro, ilska, stress.

Chida & Steptoe drar därför slutsatsen, att positivt psykologiskt välbefinnande i sig, oberoende av negativa känslor, tycks ha en gynnsam effekt på överlevnaden, både i grupper av friska individer och i grupper av sjuka.

Tänkbara fysiologiska orsaker

Chida & Steptoe diskuterar i sin artikel också tänkbara underliggande mekanismer till dessa resultat, och då framför allt påverkan via fysiologiska banor som tidigare har kunnat beläggas vetenskapligt. Till exempel skulle positivt psykologiskt välbefinnande kunna minska mottagligheten för sjukdomar, genom att balansera kroppens stressreaktiva system, inverka gynnsamt på hjärtfrekvensen (heart rate variability) och sänka blodtrycket. Positivt psykologiskt välbefinnande kan också ha en gynnsam effekt på stressrelaterad ökning av inflammations- och koagulationsfaktorer, som i sin tur har samband med mottagligheten för infektioner och hjärt- och kärlsjukdomar.

Men, påpekar Chida & Steptoe mycket riktigt, det går inte att utesluta att faktorer som man inte har kunnat mäta, och därför heller inte kunnat väga in i analysen, skulle kunna ge andra förklaringar till det påvisade sambandet mellan positivt psykologiskt välbefinnande och minskad dödlighet.

Socialt nätverk – en annan tänkbar orsak

En intressant faktor som Chida & Steptoe inte kunde väga in i sin meta-analys är socialt nätverk, som enligt tidigare studier (2, 3) har en koppling till hälsa och ökad livslängd. Betydelsen av den faktorn är däremot belyst i en annan, helt nyligen publicerad studie. Resultaten från den studien får bli ämne för min nästa artikel.

1. Chida Y, Steptoe A. Positive psychological well-being and mortality: A quantitative review of prospective observational studies. Psychosomatic Medicine. 2008;70:741-56.
2. Berkman LF, Glass T, Brissette I, Seeman TE. From social integration to health: Durkheim in the new millenium. Social Science & Medicine. 2000;51:843-57.
3. Berkman LF, Syme SL. Social networks, host resistance, and mortality: a nine-year follow-up study of Alameda County residents. American Journal of Epidemiology. 1979;109:186-204.

Psykologi - eländesforskning?

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Sun, 07 Feb 2010 12:55:00 +0000

”Under den sista hälften av förra seklet har psykologin varit som uppslukad av ett enda ämne – psykisk sjukdom.” Så öppnar Martin Seligman förordet till en av den positiva psykologins bestsellers, Authentic Happiness (1). Det är ett minst sagt förvånande påstående om en vetenskap som ofta, och med viss rätt, brukar beskrivas som så mångfasetterad att den svårligen låter sig betecknas som en enda vetenskap, utan snarare som ett flertal olika. Morgan Hunt ger en lättläst, informativ och vederhäftig redogörelse för bland annat detta i The Story of Psychology (2).

Många andra har gjort liknande påståenden som Seligman, till exempel David Myers (3). Sedan 1887 har det publicerats 14 gånger fler artiklar om negativa känslor än om positiva känslor, påstår Myers, efter att ha gjort en sökning efter förekomsten av termer såsom ångest, depression, lycka och välbefinnande i PsycInfo (en databas som innehåller uppgifter om i stort sett samtliga publicerade vetenskapliga artiklar inom psykologi och psykiatri). Om än inte en direkt osanning så är det en högst selektiv användning av tillgängliga data. Det visar resultatet av en sökning i PsycInfo som jag själv har gjort (figur 1).

Figur 1 visar procent av artiklar i vilka termerna happiness (lycka), well being (välbefinnande), depression och anxiety (ångest) förekommer i artiklarnas rubriker, sammanfattningar eller nyckelord, enligt artikeldatabasen PsycInfo (som 2008 omfattar närmare 3 miljoner artiklar). Som vi ser är ”happiness” den vanligast förekommande termen från 1928 fram till 1948, då ”anxiety” kommer ikapp, går om och når 2008 närmare 5 %. Andelen artiklar med ”happiness” faller stadigt under hela förra seklet, för att 2008 nå blygsamma 0,3 %. ”Depression” ligger ungefär lika lågt som ”well being” fram till 1963, då vi ser ett trendbrott och en snabb tillväxt av andelen artiklar med ”depression”, som 2008 når över 6 %. Från början av 1980-talet ser vi också ett trendbrott uppåt för ”well being” som sannolikt hänger samman med såväl det då allmänt ökande intresset för livskvalitet och välbefinnande som med tillkomsten av hälsopsykologin (4), en då tämligen ny gren av psykologin med särskild inriktning på psykologiska faktorer i sjukdom, hälsa och välbefinnande.

David Myers har således rätt i att termerna ”anxiety” eller ”depression” förekommer betydligt oftare än ”well being” och ”happiness” i psykologiska artiklar, men bara om vi tittar från mitten av 50-talet och framåt. Dessförinnan var förhållandet faktiskt det omvända.

Talar då denna övervikt för att psykologin hittills har varit helt fokuserad på att studera och behandla psykiska sjukdomar, såsom Seligman påstår? Inte alls, eftersom en överväldigande majoritet av samtliga artiklar i PsycInfo varken innehåller ”depression” eller ”anxiety”, två av de allra vanligaste symptomen på psykisk sjukdom eller störning. De flesta artiklar handlar helt enkelt om någonting helt annat än depression och ångest.

Men resultatet kanske blir ett annat om man tar räknar med alla artiklar som handlar om psykisk sjukdom överhuvudtaget, och inte bara artiklar som använder termerna ångest och depression? Nej, inte heller då får vi ett resultat som talar för Seligmans påstående, vilket framgår av figur 2.

Figur 2 bygger på en sökning i PsycInfo som med stor sannolikhet fångat upp samtliga artiklar som på något sätt behandlar psykisk sjukdom i bred mening. Sådana artiklar utgjorde 1958 inte större andel än 2 procent av det totala antalet artiklar. Från slutet av 1960-talet ser vi en svag tillväxt om c:a 2 procentenheter per decennium, som sätter lite högre fart under slutet av 1970-talet, för att i slutet av 2000-talet nå c:a 287 000 artiklar av c:a 3 803 000 totalt, dvs. c:a 14 procent.

Det innebär att psykologin visserligen efter hand har kommit att ägnat en allt större uppmärksamhet åt psykisk sjukdom och dess behandling, framför allt sedan 1970-talet. Men att detta någonsin skulle ha varit psykologins allt uppslukande ämne som Seligman påstår är helt enkelt inte sant.

1. Seligman MEP. Authentic happiness. Using the new positive psychology to realize your potential for lasting fulfillment. New York: Free Press; 2002.
2. Hunt M. The story of psychology. Second ed. New York: Anchor Books; 2007.
3. Myers DG. The funds, friends, and faith of happy people. American Psychologist. 2000;55:56-67.
4. Matarazzo JD. Behavioral health and behavioral medicine. Frontiers for a new health psychology. American Psychologist. 1980;35:807-17.

Ett decennium med positiv psykologi

noreply@blogger.com (Erik Wennström) — Sat, 30 Jan 2010 08:48:00 +0000

Det är nu exakt 10 år sedan som psykologerna Martin Seligman och Mihaly Csikszentmihalyi (1) introducerade positiv psykologi i ett temanummer av den prestigefyllda tidskriften American Psychologist. Tidpunkten var strategiskt välvald; på själva tröskeln till det nya millenniet ville de förmedla en vision om hur en ny och positivt inriktad psykologi skulle kunna bidra till att förverkliga det goda livet, för individer, familjer, företag och samhällen i den nya tid som vi stod inför.

Den traditionella psykologin, hävdade Seligman och Csikszentmihalyi, har under efterkrigstiden huvudsakligen intresserat sig för att lindra och bota funktionsstörningar i enlighet med en medicinskt orienterad sjukdomsmodell. Denna snäva inriktning har visserligen i stora stycken varit framgångsrik med avseende på bland annat behandlingsmetoder, men till priset av att psykologer har ringa kunskaper om hur man bygger positiva kvaliteter. För att förändra detta missförhållande skall den positiva psykologin, med lika rigorösa vetenskapliga metoder och tillvägagångssätt som den framgångsrika ”negativa” psykologin, nu ta som sin främsta uppgift att förstå vad som gör livet värt att leva.

Succé med stark ekonomisk uppbackning

Ingen, inte ens Seligman och Csikszentmihalyi, kunde väl då ha föreställt sig vilken succé deras ansats skulle komma att bli. Tio år senare är positiv psykologi det hetaste fältet inom psykologin, inte minst utanför kretsen av professionella psykologer och forskare, som ger upphov till en allt stridare ström av böcker, artiklar, TV-program, konferenser och datorapplikationer om hur man uppnår lycka, välbefinnande och positiv personlighetsutveckling. En Googlesökning på ”positive psychology” gav idag 1,6 miljoner träffar; den svenska motsvarigheten ”positiv psykologi” imponerande 18 500 träffar.

Forskningsprojekt inom positiv psykologi har också under det senaste decenniet erhållit hundratals miljoner dollar i federala anslag från National Institute of Mental Health, National Science Foundation och U.S. Department of Education. Betydande anslag har också kommit från privata stiftelser och organisationer, såsom John Templeton Foundation, Annenberg Foundation, Gallup Organization och Manuel D. and Rhoda Mayerson Foundation. En så stark ekonomisk uppbackning är ovanlig inom psykologisk forskning i allmänhet.

Vetenskap eller kult?

Och det är sannerligen ingen brist på självförtroende inom fältets ledarskikt: ”Vår uppgift är att förändra världen”, tillkännagav Ed Diener vid den första världskongressen för positiv psykologi i Philadelphia förra sommaren, en kongress som samlade så många deltagare att man var tvungen att använda fyra gigantiska videoskärmar för att samtliga deltagare skulle kunna se talarna på scenen. I pauserna stod deltagare i kö för att ta bilder och få sina böcker signerade av de kända författarna.

Allt detta gör också positiv psykologi till ett fält som är särskilt intressant för spaning och kritisk granskning: Hur trovärdiga är de påståenden som görs av psykologer och andra som är verksamma inom detta fält? Har man vetenskapligt stöd för sina påståenden, och i så fall hur starkt eller svagt stöd? Vilka slutsatser kan man dra av forskning som rapporteras, och vilken betydelse kan resultaten tillmätas, till exempel socialt? Vilka andra intressen än kunskapsintressen kan ligga bakom forskningsprojekt och liknande inom ett område som i så hög grad grad är värdebaserat?

Sådan spaning och kritisk granskning är huvudsyftet med denna blogg.

1. Seligman MEP, Csíkszentmihályi M. Positive psychology. An introduction. American Psychologist. 2000;55:5-14.